Bajsgroda

I början var det en sådan där riktigt vanlig dag. Ni vet vad jag menar va?

Solen gick upp som vanligt och vi vaknade till ljudet av fallande kokosnötter och sjungande fåglar.
Kom ut i köket och startade kaffebryggaren och gick sedan tillbaka till sängen där vi låg en stund och kollade av nattens e-post.
En första cigarett i köket. En kopp kaffe och lite Facebook. Sådär som man bör starta en dag.
Pratade lite löst om julklappar och dåligt internet. Svor lite över barnen som den här gången hade lärt sig ett nytt väldigt högt och irriterande ljud, som de självklart ville skrika ut.

Morgonen övergick till sen förmiddag och lunchtid. Då kom den smygande. Huvudvärken.
Eller ja, smygande och smygande. Ibland gör den det och om man hinner uppfatta signalerna i tid så går det oftast att medicinera. Den här gången var det inte så mycket smyg faktiskt. Mer ett bakhåll. Mockasinerna av. Gömma sig bakom en buske och göra allt man kan för att se ut som en buske till, alternativt suddig bakgrund. Och sedan pang på.
Exakt så var det. Hårt och skoningslöst hade jag plötsligt fått migrän.

Detta händer lite då och då, så vi är ganska vana vid att handskas med det.
Kallt vatten på en bandana och knyta runt huvudet, riktigt hårt.
Fram med en huvudvärkstablett av modell stark.
Eventuellt en kopp kaffe svepes.
Sedan ryggläge, något mörkt och gärna svalt.

Så där låg jag och gnydde och vred mig. till slut somnade jag.
Plötsligt hör jag Linda med panik i rösten ropa från köket att jag måste komma och hjälpa fort.
Jag vaknade med ett ryck, studsade ut i köket där min kära flickvän stod beväpnad med en stekspade och en flaska insektsspray, modell: allt dör.
Hon pekade mot toaletten. Sa att det är något i toaletten, som försökte lyfta locket på toastolen. Kanske en skitstor kackerlacka eller något annat.
Heroiskt tog jag stekspaden och sprayen.
Lyfte sakta locket på toalettstolen.
Där nede satt den. Bajsbrun. Tjock.
En padda.
Min huvudvärk var borta.

Den hoppade ned på golvet och där lyckades jag fånga den. Bar den resolut ut och satte ned den på marken.
Jag vill inte ens försöka föreställa mig hur den kom in i toaletten. Eller vad den tänkte.
Linda lugnade sig. Mitt hjärta slutade picka som en hackspett.
Huvudvärken kom tillbaka.

Jag vet inte riktigt vad jag ska dra för slutsats av allt det här.
Huvudvärk är dåligt.
Kokosnötter kan ge en annan form av huvudvärk, både av att få en i huvudet men även att försöka öppna en nöt utan rätt verktyg.
Och bajsgrodor är nog ett satans yngel.

Det regnar aldrig i Mexiko....

Jag är inte längre säker på hur mycket tid jag egentligen har tillbringat här borta under de senaste fem åren. Men jag vet att det är lång tid.

Med här borta menar jag Mexiko, västkusten, mitt i ingenstans. Och med lång tid så skulle jag nog uppskatta det till ca 6 månader per år, plus minus någon månad.

Detta är en av mina mer fasta arbetsplatser, dit jag alltid verkar återvända. Det harp å sätt och vis blivit lite som ett andra hem för mig och min flickvän, på gott och ont.

Mexiko är ett fantastiskt ställe som är mer Vilda Västern än något annat. När man kör genom de små, dammiga byarna på vägar som innehåller fler hål än stora stenar ser man förutom rostiga pickup´s, män i cowboyhattar, hästar som står bundna utanför butiker och hundar som springer fram och tillbaka och jagar bilar, eller bara ligger och sover i skuggan under en bil.

Här nere är livet ganska bekymmerslöst. Det är hur långt som helst till närmaste stora samhälle. Det finns en järnhandel, en frisör, fyra kiosker som alla säljer samma skräp. Allt täckt i ett fint lager av damm.

Den lokala elektriciteten är lika o-stabil som mobiltäckningen och internetuppkopplingen. Den dagen som går förbi där alla dessa tre är på topp har jag hittills inte upplevt.

Solen går med säkerhet upp på morgonen och ner på kvällen dock. Det är alltid säkert.

Och från mitten av Oktober till någon gång i Juni regnar det inte en droppe. Oftast.

När jag var ny här var det en man i vårt crew som berättade att det aldrig regnade i Mexico. Och om det mot förmodan skulle regna så kom det rakt uppifrån.

Jag tackar för den fina väderutsikten.

Och han hade rätt, oftast regnar det inte. Men när det gör det så vräker det ner. Det finns ingenting som heter duggregn här. Och när det regnar så kommer det direkt, skoningslöst och utan förvarning.

Precis ett sådant regn fick vi för lite över en vecka sedan.

En varm dag som alla andra övergick i en mörk natt. Plötsligt började det blixtra lite bakom bergen. Några få droppar som ganska snabbt upphörde att falla, falskt alarm.

Vi lämnade location och kom till hotellet. Tog en dusch och intog horisontalläge. I samma sekund som huvudet träffade kudden så brakade det till. Blixtarna var många och frekventa.

Det mullrade och blixtrade, men vi kunde inte se något regn. Jag släckte lampan och då ringde telefonen.

Blixten hade slagit ned nära vår location och man hade tappat bilder från våra kameror.

Så på med kläderna och springa till bilen. Nu öste det plötsligt ner. Regn alltså.

Med vindrutetorkarna på fullt blås körde vi mot jobbet. På vägen låg det grenar, träd, stora stenar och högar av jord som hade svepts ned på vägen från bergsidorna när av regnvattnet.

Vi kom äntligen fram till avtagsvägen och blev till slut insläppta av vakten.

Den sista vägbiten brukar oftast vara en smått guppig, extremt dammig grusväg. Nu var den en enda lång vattenpöl förutom på ett ställe där den var en flod.

Vi tog oss hela vägen till vår arbetsplats och började felsöka. Blixten hade slagit ut en del saker och vatten hade utlöst säkringar. Vi lyckades få det mesta att fungera och från 03.30 när vi ankom och till 06.15 regnade det oavbrutet. Vi konstaterade att det inte fanns mer vi kunde göra i mörker och regn och bestämde att vi skulle köra hem och få lite sömn istället i väntan på att solen skulle gå upp och det förhoppningsvis skulle sluta regna.

In i bilen igen och rullade ned för backen till den långa vattenpölen som i vanliga fall kallades väg.

Nu var det inte längre en vattenpöl, det var en sjö blandat med flod.

Jag slog på vindrutetorkarna på max, lade i sportväxeln på vår stackars Jetta och körde framåt. Laddningslampan på instrumentpanelen började lysa. Helljuset avtog i styrka och att de täcktes helt av brunt vatten gjorde inte sikten bättre. Jag rattade bilen framåt samtidigt som vattnet nu var upp på motorhuven och forsade upp mot framrutan. Åt sidorna såg vi vattnet stänka upp mot rutorna. Till slut avtog farten. Framhjulen spann mot våta stenar. Vi hade inte ens tagit oss till floden, som i vanliga fall var uttorkad så här års.

Jag ville verkligen inte fastna i det här. Försökte desperate köra framåt igen men däcken slirade och laddlampan hade börjat lysa igen. Jag slet i backen och hoppades på det bästa.

Vi vevade ned sidorutorna och slanged ut huvudena för att se vad som fanns bakåt. Full fart bakåt, genom sjön som i vanliga fall var en väg. Till slut kom vi fram till backen upp mot vår arbetsplats. Jag vände bilen och vi körde upp.

Vi var fast på location i två dagar.

När jag under den första natten låg på det kalla stengolvet i kontrollrummet, med en fuktig handduk som huvudkudde och en blöt regnjacka som täcke medan blixten slog ned runt oss och skakade golvet tänkte jag två saker:

Det är inte alltid så glamoröst att jobba med TV.

Och det är tur att det aldrig regnar i Mexiko.

Det kom 22cm vatten ned från himlen den natten. Blött vatten. Uppifrån och ned, och från sidan. 

Hade jag inte vetat bättre så hade jag nästan trott att det var regn.

Jaha...

Skulle göra Seviche igår...
Himla tur att jag hittade fisk som innehöll just...fisk.
Ibland är innehållsförteckningar lite för mycket väl?

Att söka information

Förutom att sitta här och skriva så försöker jag leva livet på absolut bästa sätt. Njuta av stunden och allt det där.
Men det är inte alltid det är möjligt att njuta. När man sitter i turistklass på ett flyg för femtielfte gången tvärs över Atlanten och inte kan sova till exempel. En av stunderna när det är bra svårt.
Men när man däremot står i sina arbetskläder som består av flipflops och shorts och för en diskussion på knagglig spanska med en lokal snickare som skall bygga borden i ett kontrollrum man precis designat i sitt huvud är det däremot rätt kul.

Och att söka information är kul. Google är ett av mina bästa verktyg i mitt arbete, efter en lödkolv och min Leatherman.
Det är så mycket information där ute. Som man aldrig ens visste fanns, innan man hörde talas om Internet.
Så när jag inte sitter och söker för jobbets räkning så brukar det ofta dyka upp tankar om saker som jag undrar över. Hur saker fungerar. Vart man kan köpa tårtor med rosa hundar på. Hur man stavar till pittoresk. Och så vidare.
När det finns  en ledig stund och jag är lagom uttråkad lär jag mig saker. Saker jag troligtvis aldrig kommer att få nytta av. Mest för att fördriva tiden.

Jag vill egentligen inte ha något viktigt sagt med det här. Hart bara inget bättre att säga.
Just nu läser jag allmänna villkor och kundavtal för låneinstitut och bästa sättet att spara i fonder och om skalbolag i skatteparadis. Och tittar på försäljning av älgskinn.
Låter hur normalt som helst va?

Nu svämmar tvättmaskinen över och det läcker vatten över hela badrums och hallgolvet i lägenheten. Katten tittar intresserat på och det slits fram moppar i panik.
Jag tänker att det är egentligen väldigt skönt att bara lämna in sina smutsiga kläder till ett tvätteri och få tillbaka dem torra, rena och vikta. Och att det är tur att det inte är heltäckningsmatta i badrummet som i England. Det hade varit förbaskat svårt att få upp vattnet då.
Dags att moppa golv!

Vitaminer och allmännytta

Igår var min sista dag i Sverige på ett bra tag. Jag tillbringade hela dagen i en lägenhet med neddragna persienner tillsammans med min flickvän och min sjuka syster.
Avsnitt efter avsnitt av en serie jag precis introducerat Cecilia till rullade på Tv:n.
Det kokades te med kryddor och färskriven ingefära till Cissi och kaffe till mig och min bättre hälft. Då och då kom ett meddelande upp på skärmen att den automatiskt skulle stängas av om man inte tryckte på en knapp som hette OK.
En form av energisparande misstänker jag. Eller en pik från Tv:n att det var dags att resa sig från soffan och gå ut en sväng. Man vill ju inte få fyrkantiga ögon. Vi tryckte på OK istället.
Det knackade försiktigt på dörren när en nätt liten asiatiskt dam från övfre Östermalm kom och levererade Sushi.
Och vi gick ut och rökte mellan varven. Men annars bodde vi i soffan. En febrig syster och två stycken väldigt trötta Världsomflygare.

Trots att vi tryckte i min syster allehanda varma drycker, mat, honung, glass, medkänsla och vitaminer så blev hon dessvärre inte bättre.

Det är egentligen lite märkligt det där med vitaminer. Jag är vagt beläst i ämnet och egentligen vet jag ingenting. Men vitaminer finns i frukt, det vet jag.
Och någon har listat ut hur man torkar frukten, maler den till pulver och sedan sorterar ut vitamindelarna. Eller om man struntar i att torka den och pressar all saft ur frukten och sedan filtrerar den genom ett vitaminfilter. Jag är inte helt säker.
Men sen tar man vitaminerna, blandar det med ett järnspett eller en yxspets som man malt ner till järnpulver. Och så rör man ihop det med vit, brun eller gul tablettmassa och formar till tabletter i storlek: lite för stort för ditt eget bästa. Helst ska tabletten inte klarlackas för bästa glidförmåga utan istället rullar man den snabbt i lite vetemjöl för att få en tuff yta som gärna fastnar i halsen.
Så tror jag att det går till.
Allt slängs i en burk, på med en färgglad etikett och konsultera sedan frisörer från Göteborg för att få fram ett fyndigt namn. Sälj det till överpris. Alla kommer att köpa, för alla vet att vitaminer är nyttigt.

När burken kommit hem börjar man smälla i sig dessa för glatta livet. 9 gånger av 10 så märker man ingen skillnad alls. Man är lite fattigare, mycket gladare att man tar hand om sin kropp och man besitter ett välmående för att man bryr sig om sig själv.
Oftast inköps vitaminer när man är sjuk. Och med jävlar anamma, te, honung, lite dyra vitaminer och den vila som faktiskt hjälper bäst försvinner sjukdomen snabbt.
Tur att det finns vitaminer.

Tro nu inte att jag inte tycker om vitaminer. Jag tar dem själv dagligen. Har ingen aning om de hjälper, men det känns bra att ta hand om sin kropp. Jag tycker att det är bra att de finns, inget tvivel om den saken. Men det är ändå lite märkligt hur man lyckas få in dom i ett piller va?

Om att säga hej då

De som känner mig vet att ordet: "Hej då", är något av det värsta jag vet. Att säga och att höra.
Dock med vissa undantag.
Försäljare får gärna säga hej då.
Radio och Tv-tjänst får gärna säga det.
Jehovas Vittnen behöver inte ens säga hej till mig.
Och kanske några fler stackare som jag, som ändå har ett ganska öppen sinne till omvärlden helst inte vill bedriva samtal med.
Men de som jag bryr mig om och som betyder något för mig i mitt liv vill jag helst inte varken säga hej då till eller höra dem säga det. Det brukar kännas bättre med ett: "ses snart".
Jag vet inte riktigt varför jag har sådan stark separationsångest. Men det ligger väl och guppar i blodet, eller något DNA någonstans, för mina systrar är likadana. Och mina föräldrar.

Därför sitter jag nu med ett något dystert sinneslag. Efter en enormt lång semester där jag för en gångs skulle hunnit träffa hela familjen vid olika tidpunkter så är det nu läskigt nära det oundvikliga. Ett fysiskt Hej då till min syster i Stockholm. Och sedan ett par via telefon till syster och pappa innan jag åter flyger ut i världen.
Det känns tungt. Tråkigt. Dystert.
Jag börjar tänka på dom som man inte hann träffa alls eller alldeles för lite den här gången. Tyngre, dystrare och tråkigare.

Som för att lägga en fin klick grädde på moset tänker jag på de människor som jag inte hunnit säga hej då till alls. Och som jag aldrig kommer kunna säga det till heller.
Jag tog med min tjej och min minsta syster (som för övrigt börjar bli väldigt vuxen för att vara en lilla syster) på en roadtrip idag. Vi åkte ut och tittade på huset jag växte till mig i. Och huset där min mormor bodde när jag var två pannkakor hög.
Jag pekade på äppelträd och gräsmattor och berättade om hur jag lekte i trädgårdar. Cyklade runt med mitt linblonda hår och var sådär äppelrosigt liten och söt. Tvättade en bil med sten och lera. Och annat dumt.
Efter att ha berättat en del medans jag vant rattade bilen runt på små vägar i villaområden började jag känna mig märkbart gammal när jag satt där och min barndom plötsligt började komma tillbaka.

Vi besökte också en kyrkogård. Ett ställe jag inte varit på, på jag vet inte hur många år. Men jag hittade ändå rätt direkt. Gångarna kändes så vana att gå på. Jag har sprungit på dem många gånger med mina små barnsben. Känt lukten av grönska och lyssnat till stillhet och det samtidiga bruset från motorvägen som ligger på andra sidan kyrkan. Stilla promenerat fram med min lilla hand begravd i min mormors pepparkaksbruna näve som var lite hård efter allt trädgårdsarbete.
Där i en gång ligger en sten mellan andra nästan likadana stenar. Och där vilar min morfar och min mormor, under en och samma sten.
Plötsligt var jag den där lilla pojken igen, som tillsammans med sin mormor gått för att tända ett ljus på morfars grav.
Och lika plötsligt var jag en vuxen man igen, när jag såg min mormors namn ingraverat i stenen.

Vi rensade upp ogräs som hade börjat inkräkta på släktens territorium. Reste upp övervuxna blommor så att man kunde läsa alla namn. Strök bort barr och vissna löv som hade lagt sig till ro på stenen.
Strök bort en tår som så gärna ville lägga sig till vila där bland barr och höstlöv.
Cecilia sa att det känns så verkligt igen när man kommer dit. Så hårt.
Jag måste hålla med. Men samtidigt känns det så nära också. Och skönt, att få komma nära igen.
Gamla minnen kom tillbaka i ljusets hastighet och det var bra att få tillbaka dem.
Vi stod ett tag och tittade ner på en sten i marken och ingen av oss vet egentligen vad den andre tänkte. Jag vet att jag tänkte på Robin Hood, hallon, kanelbullar, brända pepparkakor, en gammal diskmaskin med skjutlucka i ett kök, stenkakor, två grodor av cement, huckle, trasmattor och pilsnerfilm.
Och en morfar som låg och läste tidningen på soffan medans jag lekte Peter Pan och Robin Hood med honom. Eller när han sorterade frimärken och bjöd på sega råttor i hans arbetsrum.

Sen kom vi på att vi glömt köpa blommor eller ljus att sätta på graven. Jag började se mig omkring, klart det måste finnas en blomsterhandel mitt på kyrkogården? Eller en farbror som skulle kunna gå runt och sälja gravljus för en tia. Fast det gjorde det inte.
Jag stack händerna i byxfickorna medans jag tänkte. Och då kände jag något mot min hand. Och med ens stack det till i mitt hjärta och magen snurrade till. Minnen kom tillbaka igen.
Nästan som förlamad kunde jag se mig själv när jag var 4 år och stod på knä i gräset. I min lilla hand låg ett tuggummi som jag försiktigt la på gravstenen. Mitt i O:et i min morfars namn. Det passade perfekt där, tuggummit. Och sedan klappade den lilla barnhanden på stenen.
I min nu vuxna hand hade jag ett paket med ett endaste tuggummi kvar.
Dagens tuggummin passar lika perfekt i O:et i min morfars namn som för 27 år sedan. Min vuxna hand klappade på stenen.
Ytterligare en tår ville lägga sig till ro bredvid min gåva, men det fick den inte. Den fick vila på mina glasögon istället.

Jag önskar mycket här i livet. Ett par av sakerna är att jag kunde ha fått säga hej då till mina mor och far-föräldrar innan de gick bort.

Fast när jag tänker efter så tror jag inte att jag hade velat det trots allt.
För jag hatar verkligen innerligt att säga: "Hej då".
Nästa gång ska jag gå till min farmor och farfars grav. Och säga Hej.

Snabbis

Jag är riktigt trött och armen är ganska öm efter 3 timmars non stop sittning. Men nu flyter det äntligen färsk bläck i ådrorna och jag ser skittuff ut, precis som det ska vara!

Så jag tror att jag bara kommer med min senaste slutsats. Solen går ned även i Budapest. Och det är lika vackert som alltid.
Precis som mig.

Det blev inget Miami för min och Lindas del.

Man ansåg det inte nödvändigt att sända så många personer med våra kunskaper, så vi får vackert stå över ett kast. Utan att inkassera 1000:-, men vi slipper dock att gå direkt i fängelse, vilket faktiskt känns rätt skönt.

Jag ser det som att vi är överkvalificerade.

Men så dök det upp en veckas arbete i Köpenhamn för mig. Avresa söndag kväll, klar för arbete måndag morgon. Det kommer att bli min första arbetsdag sedan 20:e juni. Hujedamej.

På tapeten är också ett sista Sverigebesök. På fredag nästa vecka räknar jag med att både jag och Linda ankommer Svedala, för att under ca en vecka flänga runt halva kungariket. Berörda personer kommer att kontaktas men besöket hålls på ett need to know basis utan några större arena shower. Vi skall dock försöka komma till ett vardagsrum nära dig.

Exakta turne´ datum släpps vid senare tillfälle.

Inte så mycket mer att säga. Jag har varit på Roadtrip genom Ungern och fått se vingårdar, slott, små byar och en hel del motorväg.

Allt utom motorvägen var vackert. Motorvägen är som vilken asfalterad bredare raksträcka som helst, oavsett världsdel.

Åt en fantastiskt lunch vid en flod. Spatserade i en liten, tyst och söt stad med mycket gamla hus. Tänk vad det är vackert i Ungern. Det är verkligen fantastiskt!

Så nu är jag mätt, trött och glad.

Imorgon ska jag tatuera mig.

Hej!

Toaletter i synnerhet

Det var väldigt fint vid Balaton, bra väder men något kallt i vattnet. 25,5 grader är lite åt det kyliga hållet om jag får bestämma.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. 

Under allt mitt resande härs och tvärs har jag kommit fram till följande:

Toaletter är alla olika till form, färg och renlighet men de har alla en gemensam uppgift, att ta hand om vår avföring och ta den så snabbt som möjligt ur vår åsyn. Om det inte är ett utedass vi pratar om förstås. Fast då är det inte en vattenklosett och det räknas inte.

Malaysia är det land som har visat det största varierade utbudet av toaletter. Först ut är det något primitiva cementgolvet med ett enkelt runt hål och en spann vatten vid sidan av som också har en väldigt praktisk plastskopa som man kan använda till, ja inte vet jag. I detta rum valde jag att enbart kasta vatten och inte försöka mig på några större utsvävelser.

Sedan har de finare rum med kaklat golv och något som skulle kunna vara en toalett, bara det att själva skålen som innehåller vattnet som man kissar i inte finns. Istället är det ett runt hål, fast i porslin. Och en spann vatten med en väldigt praktiskt plastskopa som man kan använda till, ja inte vet jag.

Gemensamt för dessa två rum är att det oftast är väldigt, väldigt blött på golvet.

Sedan har de såklart också "vanliga" toaletter. Ni vet, någon konstig böj som går upp ur golvet i en krök, mynnar upp i något som påminner om en skål och som har en liten mängd vatten i botten. Någonstans finns det också en vattentank som spolar vatten och på detta sätt skjutsar bort det man vill ha nedspolat, om det så är droger, avföring eller döda guldfiskar.

Dessa toaletter är väldigt låga. Så låga att man nästan sitter på huk om man är vanligt medelsvenskt nordiskt lång, som jag. Skålen är mycket lägre än i Sverige, men i gengäld något vidare. Dessa toaletter anser jag vara ganska ok.

Samma typ av vattenklosett går även att finna i Thailand. De är ganska korta i rocken där med.

Om man åker till USA så kan man räkna med liknande modeller. Något vidare skål och vattenmängden något större. Sitthöjden något högre. Annars inga krusiduller.

Mexico. Skulle egentligen vilja skriva "se: USA". Men icke. Något lägre sitthöjd, faktiskt mer åt Malaysia-hållet. Stor mängd vatten men väldigt litet avloppshål. Det vill säga att allt du gör i denna förrättning kommer du att få beskåda när du reser dig. Kan också vara bra att nämna att du absolut, under inga som helst omständigheter, NÅGONSIN får slänga toalettpapper i toaletten. Detta skall läggas i papperskorg bredvid, gärna öppen utan lock.

Om spolfunktionen fungerar, vilket den sällan gör så får du bara stå där och glatt beskåda hur hela skålen först fylls med oroväckande mycket vatten utan att något egentligen händer, tills det plötligt börjar snurra. Nummer två åker karusell i en överdimensionerat bred skål. Runt, runt, runt. Och när den fått upp farten så sluter du ögonen och bara ber att det går vägen. Oftast kommer inte allt med och du får snällt vänta på att tanken fylls upp så att du kan upprepa proceduren. Mellan varven blir det stopp. Och däremellan fungerar inte spolningen alls.

Sverige. Ganska fina toaletter. Väldigt höga över lag. Ingen större skål utan mer fritt fall principen. Inte så mycket vatten, så det är egentligen ganska chockerande hur så lite vatten kan stänka så mycket och så högt. Men med noggrant preparerande av papper i förväg så är man oftast på den säkra sidan.

Torka hur mycket du vill, Svenska toaletter slukar allt. Du kan nästintill torka dig med ett badlakan och slänga ned, det blir aldrig stopp! Om du inte är på besök hos någon eller har fint besök, då kan du ge dig fan på att det blir stopp även om du bara slår en drill.

Ungern. Här skulle man kunna tro att det skulle vara ganska lika Sverige med tanke på att Thailand och Malaysia har härmat varandra lika mycket som Mexico och USA. Och jo, förvisso. Fast ändå inte. Visst finns det klassiska toaletter här med. Men i lägenheter där vanligt kreti och pleti är bosatta verkar det husera ännu en modell. Den bakvända.

Överdelen, alltså själva sitsen är som vanligt. Men resten, själva avloppet sitter fram och bak är som en liten upphöjning. Väldigt praktiskt på vissa sätt. Kissa går fint, men alla hör vad du gör. Kasta ankare däremot, helt tyst. Inget plumspapper behövs. Precis som Svenska toaletter kan du spola ned nästan precis vad du vill. Och du får den Mexikanska bonusen att beskåda din avföring en extra gång. Det bästa av två världar, om man nu tycker om att titta.

Ingen vinnare. Men om det skulle vara panik någon gång och jag skulle få välja vart i världen jag skulle besöka en toalett tror jag att jag skulle välja Europa.

Mindre tråkiga överraskningar på det viset. Även om de har bäst Tacos i Mexico. Vilket för övrigt inte har någonting med toaletter att göra.

Tiga är guld...

Det finns ju en del som säger det i alla fall.

Så jag provade att inte skriva något alls igår. Kändes lite tomt.

Nu är jag spritt språngande nyvaken. Klockan har precis passerat 8 en söndagmorgon och vi har vaknat av alarm för första gången på, jag vet inte hur länge. Och på en söndag, okristligt tidigt.

Nu ligger kaffet i magen, tjäran i botten av lungorna och nikotinet flödar genom det blåa blodet.

Jag ska på badsemester. Äta mat ur gryta hängande över eld. Inget Internet. Och åka tåg också.

Ska bli spännande tycker jag och nästan hela väskan är packad. Jag har egentligen inte en aning om någonting mer än att det kommer att ta ca en och en halv timme med tåg, att vi ska till den norra delen av Balaton och att vi ska bo i ett hus. Mer än så behöver jag nog inte veta, det kommer att lösa sig.

När jag kommer tillbaka ska jag försöka skriva något riktigt djupt om svårigheten med farväl. Kanske.

Eller så blir det något trivialt som att i Budapest finns det en gata som heter Bajza. Bajza utca.

Något av dessa två ämnen ligger varmast om hjärtat att beröra för stunden. Kanske hinner det ändra sig på två dagar.

Vi får se då hur det blir.

Magstuvning

Idag fick jag prova att äta mage.
Från vilket djur var det ingen som visste tyvärr.
Smaken var till en början ok. Lite tuff konsistens, bra tuggmotstånd som påminde om bläckfisk. Sen kom den hemska eftersmaken, surheten som efter att man kräkts. Magsyran gick tydligen inte att dölja trots friskt kryddande och den dröjde sig kvar i munnen som en kvarskatt i juni.
Jag är glad att säga att jag testat, men gör det ogärna igen.

Skrikvommering

Stavningen är inte samma, men uttalet är. Och det räknas ju.

Ibland blir språk så fel.

I Ungern betyder fika snorbuse. Och kaka är bajs. Ni kan tror att min flickvän såg något skeptisk ut när hon för första gången hörde ordet fika på Svenska. Och att Svenskar var enormt förtjusta i att fika, gärna med kaka.

Det blev innerliga skratt när vi förklarade innebörden på vardera språk för varandra.

Sen kom jag till Ungern och fick se Fakanál. Då brast det för mig.

Och idag tog vi med Erik och syster Linda till den stora matmarknaden och visade dem all sorters paprika i alla de former och färger man kan tänka sig. Och så Fakanál så klart.

Vi tittade också på ett par hundra väskor och säkert 2000 sjalar i olika färger. Fast det blev inget köp ändå, inte idag.

Sen tittade vi på slott igen. Fast den här gången ett riktigt, stort ett på en kulle med utsikt, borggård, fontän och hela baletten.

På vägen in till stan tidigare på dagen när vi var på väg att möta upp min syster så passerade vi Budapests tvillinghus. Två stycken hus, på vardera sida av vägen. De är mer eller mindre identiska. Det ena heter Klotild, det andra Matild. Namnen är gamla Ungerska kvinnonamn. Klotild fick en ansiktslyftning förra året och är nu prunkande vacker. Matild ser sorgligt medtagen ut, men vacker ändå så klart.

Min Linda bor i lägenhet och inte ett slott, ännu. Lägenheten ligger cirka 20 minuter från centrum. Precis utanför fönstret finns en liten park med träd, några gungor och bänkar. Sedan den stora vägen som leder in mot centrum. Man kan höra trafiken om fönstret är öppet, men den stör aldrig något värre. Jag har sällan sett några människor alls i parken. Någon ensam tant som promenerar hem från butiken med matkassar. Ibland sitter det en tjock farbror med bar överkropp på en bänk utanför porten. Han ser inte ut att kunna göra en fluga förnär.

Fast när vi befinner oss inne i lägenheten är det oftast andra bullar. På dagtid finns det en tant någonstans nede på gården. Hon brukar skrikkräkas. Det börjar med något som låter som en riktigt rejäl nysning, sen kör det bara på. En timme eller två. Jag tror att hon heter Klotild.

På nätterna tar en man över. Pavel eller något i den stilen. Han kräks aldrig. Men han har ett skiftande humör. Två nätter sedan stod han och skällde och skrek på något och slog hårt i ett biltak eller liknande. Efter ett par tre timmar gav han sig.

Igår hörde vi honom igen, men då skrattade han högt och verkade allmänt uppåt. Jag är lite nyfiken på vad för humör han är på ikväll.

Sen finns det inte så mycket mer folk på gården. Men det måste finnas barn, även om jag aldrig hört dem. Idag när vi kom hem så hade någon målat med skolkrita på vägen upp till porten. Så vackert och barnsligt. Jag hoppas att det är ett barn. Annars är det en väldigt kreativ grottmänniska som fått slut på grottväggar. Vilket i och för sig skulle vara kul det med. Men bara om han heter Knota.

När jag blir stor ska jag bli Kung...

Lite emellanåt, blandat med astronaut, spion och rockstjärna har den funnits där, drömmen om att bli Kung. Jag kan faktiskt än idag känna att det nog skulle vara kul att vara Kung.

Inte så mycket apanagets skull (även om det inte skulle sitta helt fel), absolut inte för de fina middagarna eller de genomtråkiga stadsbesöken av andra statsöverhuvuden. Mest för att jag skulle vilja ha mitt egna lilla land, en krona och såklart ett svärd. Kanske mest för svärdets skull.

Om jag blir kung skall jag ha ett svärd, alltid! Och bo i ett slott.

Idag kom Linda och hennes sambo Erik till Budapest. Jag och min Linda mötte upp dem efter lunch och vi gjorde vårat bästa för att turista dem en smula.
Vi började med Starbucks, för det är ju så jävla exotiskt. Sen fortsatte vi bort till Heroes Square, via tunnelbanestationen Bajza Utca. Jag vet, man drar något på smilbanden.
In i den stora parken och där ligger det. Ett slott. Det är egentligen ett Rumänskt slott, som någon tyckte var så fint, så man byggde en exakt kopia, fast lite mindre i en park i Budapest.
Otroliga utsmyckningar i sten. Läskiga ansikten, vackra änglar.
Min syster Linda sa att hon gärna skulle vilja ha ett slott.
Då sa jag att hon skulle kunna få ett när jag blir kung.
"Bara ett?" sa min älskade blygsamma syster.
"Ja, du får ju vara glad för det lilla" sa jag då, som den förståndiga bror jag är.

Det skulle vara grymt att bo i ett slott. Jag skulle leka Robin Hood minst varannan dag och skicka säckar med guldpengar tvärsöver borggården på en linbana jag skulle sätta upp med hjälp av pil och båge.
Och så skulle jag såklart gå runt med mitt svärd. Kronan skulle nog få ligga på hatthyllan till finare tillfällen.

Efter långa promenader på stadens gator och en god middag på Indisk restaurang tog vi kvällskaffet på ett mycket märkligt café. Det är en bokhandel i två våningar. Om man går igenom hel butiken, förbi fulla bokhyllor, förbi vinflaskorna som man också kan köpa hem med en god bok och tar sig längst in i butiken kommer man till en liten trappa. Fyra trappsteg. Så kommer man in i en gigantisk (näh, kanske var lite att ta i, en stor räcker nog) sal. Där är det ett café. Skinnfåtöljer, soffor och vanliga stolar. Servitörer och servitriser i vita skjortor och långa svarta förkläden.
Beställer man kaffe får man ett litet glas med vatten vid sidan av. På väggarna som är utsmyckade med guld hänger stora speglar som går hela vägen upp till taket. Taket har dussinvis av vackra målningar och guldutsmyckningar. En stor gyllene kristallkrona. En flygel står vid ett fönster.
Sådär fantastiskt osvenskt vackert.
"Tänk vad de kunde bygga på den tiden" säger Erik.
"Ja, det är ju inte direkt MDF och laminatskivor" konstaterar jag.
Sedan plöjer vi snabbt igenom samtalsämnet om hantverk och restaurering innan det är dags att sakta promenera hem genom ett kyligt Budapest i lätt duggregn.

Imorgon ska vi titta på ett ännu större slott. Jag ska drömma lite mer om att vara kung. Och så ska vi till den stora saluhallen så de får ta en bild på restaurangen som heter Fakanál.
Ibland kan språk ställa till det på ett kul sätt.

En Världsmedborgare, del 2

Jag hann posta mitt inlägg såklart. Sen blev jag lite nyfiken och började googla ordet Världsmedborgare för att se om jag inte kunde hitta en beskrivande bild.
Jag fann en. Och en informativ text om vad en Världsmedborgare kan vara.

http://en.wikipedia.org/wiki/World_citizen
Och jag säger god afton.

En Världsmedborgare

Fint ord det där; Världsmedborgare.

Det låter nästan högtidligt på något sätt, även på Engelska. Det är inte varje dag man hittar ord som låter lika flådiga på två av de språk som man talar flytande.

Nu låter det kanske som att jag talar flera språk än dessa flytande, men det får ligga i betraktarens öga att fritt tolka det hur man vill. För att vara helt sanningsenlig är det bara två språk.

Sen har jag såklart försökt lära mig att göra mig förstådd på alla möjliga och omöjliga tungomål, men flytet har inte riktigt infunnit sig ännu. Dels är det riktigt svårt att öva när man inte befinner sig i landet i fråga. Och så var det där med grammatiken. Förutom att vara mer eller mindre sifferblind så är jag totalt och oförbätterligt grammatiskt förståndshandikappad.

Det bet liksom aldrig på mig i skolan. Spelar ingen roll hur många ramsor jag blev ilurad. Jag lärde mig ramsorna, så långt var det inga problem, ända tills jag kom till att vart jag skulle säga verb eller ackusativ objekt och så vidare i "nånting nånting namn på saker man gör, som springa, tuta, kör".

Men jag lärde mig både läsa och skriva ändå till slut. Engelskan samma sak. Och Tyskan. 

Kan fortfarande de Tyska ramsorna för att förklara något vad det nu var....an auf hinter in neben uber unter vor swischen.

Joråsåatte.

Så därför är det lite knackigt med nya språk. Men jag försöker. Och skam den som ger sig var det någon som sade.

Annars då?

Sitter i Budapest i min flickväns lägenhet och myser. Mätt som bara den. Lagom trött. Regnet slår sådär hemtrevligt mot rutan utanför och det susar friskt i träden av den kalla vinden. Kall och kall förresten, det är väl en 21 grader ute och klockan är snart halv midnatt.

Linda sitter bredvid mig, precis som mig djupt försjunken i en dator. Tittar på en urgammal film om kommunister och jag vet inte vad. De talar Ungerska och jag fattar inte ett smack. De få ord jag kan på Ungerska har ännu inte nämnts, så jag antar att de talar om allvarliga saker.

Vi är lite stand by som en Världsmedborgare skulle ha sagt.

Efter fler samtal än jag kan räkna på en hand från kontoret i Köpenhamn om ditt, datt och annat märkligt så ser det ut som att vår semester kan få ett abrupt slut.

Kanske ska vi flyga till Köpenhamn redan imorgon, för att jobba en vecka med att testa utrustning och packa inför en plötslig produktion i Miami. Eller så kanske vi åker i övermorgon. Eller inte alls. 

Det hela hänger på att ett Ryskt produktionsbolag skall ta ett beslut, men de befinner sig just nu på Filippinerna och gör ett program. Och där verkar det vara svårt att fatta beslut. Så vi väntar, men förbereder oss samtidigt mentalt. Skulle vara lite spännande att komma till Köpenhamn ändå. 

Jag vill så gärna visa Linda det lilla jag känner till om den staden.

Och mitt i allt stand by:ande så kommer min äldre lillasyster på besök med sin sambo här i Budapest.

De landar imorgon och vi ska turista runt dem lite.

Min syster heter också Linda. Väldigt opraktiskt vissa gånger, men också ganska komiskt.

Tänkte slänga in en bild på något som kan beskriva en Världsmedborgare. Men har inte fantasi eller kreativitet nog att hitta något. Så skit samma, ni fick en massa text istället.

Och ordet Världsmedborgare skrivet fler gånger i ett inlägg än någonsin tidigare. Jag brukar kalla mig detta när folk frågar vart jag är ifrån. Antingen det eller Swexican.

Fast helst skulle jag vilja ha mitt egna land. Där skulle jag kunna vara Kung, med svärd och allt. 

Och ha semester mest hela tiden, utan att behöva bekymra mig om Danskar, Ryssar i Filippinerna.

Tänk, det skulle vara något att skriva hem om!

Nytt försök

Jag har sagt det ett par gånger nu, dags att börja blogga mer aktivt och så vidare. Sen går det ett par dagar eller veckor och så tar det stopp. Ni har säkert känt samma sak, skrivkramp.

Ibland önskar jag att jag skulle kunna skriva varje dag, oftast när jag inte har möjlighet till det. Men nu så. Har både möjlighet och lust. Och jag hoppas innerligt att det håller i sig. Inte så mycket för er skull utan mest för min egen tillfredsställelse.
Och såklart för din skull kära mor, för att du vill veta allt om mitt liv. ;)

Så då kör vi, igen! Håll i er för det blir förhoppningsvis en riktig åktur!