När jag blir stor ska jag bli Kung...

Lite emellanåt, blandat med astronaut, spion och rockstjärna har den funnits där, drömmen om att bli Kung. Jag kan faktiskt än idag känna att det nog skulle vara kul att vara Kung.

Inte så mycket apanagets skull (även om det inte skulle sitta helt fel), absolut inte för de fina middagarna eller de genomtråkiga stadsbesöken av andra statsöverhuvuden. Mest för att jag skulle vilja ha mitt egna lilla land, en krona och såklart ett svärd. Kanske mest för svärdets skull.

Om jag blir kung skall jag ha ett svärd, alltid! Och bo i ett slott.

Idag kom Linda och hennes sambo Erik till Budapest. Jag och min Linda mötte upp dem efter lunch och vi gjorde vårat bästa för att turista dem en smula.
Vi började med Starbucks, för det är ju så jävla exotiskt. Sen fortsatte vi bort till Heroes Square, via tunnelbanestationen Bajza Utca. Jag vet, man drar något på smilbanden.
In i den stora parken och där ligger det. Ett slott. Det är egentligen ett Rumänskt slott, som någon tyckte var så fint, så man byggde en exakt kopia, fast lite mindre i en park i Budapest.
Otroliga utsmyckningar i sten. Läskiga ansikten, vackra änglar.
Min syster Linda sa att hon gärna skulle vilja ha ett slott.
Då sa jag att hon skulle kunna få ett när jag blir kung.
"Bara ett?" sa min älskade blygsamma syster.
"Ja, du får ju vara glad för det lilla" sa jag då, som den förståndiga bror jag är.

Det skulle vara grymt att bo i ett slott. Jag skulle leka Robin Hood minst varannan dag och skicka säckar med guldpengar tvärsöver borggården på en linbana jag skulle sätta upp med hjälp av pil och båge.
Och så skulle jag såklart gå runt med mitt svärd. Kronan skulle nog få ligga på hatthyllan till finare tillfällen.

Efter långa promenader på stadens gator och en god middag på Indisk restaurang tog vi kvällskaffet på ett mycket märkligt café. Det är en bokhandel i två våningar. Om man går igenom hel butiken, förbi fulla bokhyllor, förbi vinflaskorna som man också kan köpa hem med en god bok och tar sig längst in i butiken kommer man till en liten trappa. Fyra trappsteg. Så kommer man in i en gigantisk (näh, kanske var lite att ta i, en stor räcker nog) sal. Där är det ett café. Skinnfåtöljer, soffor och vanliga stolar. Servitörer och servitriser i vita skjortor och långa svarta förkläden.
Beställer man kaffe får man ett litet glas med vatten vid sidan av. På väggarna som är utsmyckade med guld hänger stora speglar som går hela vägen upp till taket. Taket har dussinvis av vackra målningar och guldutsmyckningar. En stor gyllene kristallkrona. En flygel står vid ett fönster.
Sådär fantastiskt osvenskt vackert.
"Tänk vad de kunde bygga på den tiden" säger Erik.
"Ja, det är ju inte direkt MDF och laminatskivor" konstaterar jag.
Sedan plöjer vi snabbt igenom samtalsämnet om hantverk och restaurering innan det är dags att sakta promenera hem genom ett kyligt Budapest i lätt duggregn.

Imorgon ska vi titta på ett ännu större slott. Jag ska drömma lite mer om att vara kung. Och så ska vi till den stora saluhallen så de får ta en bild på restaurangen som heter Fakanál.
Ibland kan språk ställa till det på ett kul sätt.