Tid rör på sig

Jag har kanske inte sagt det förut, men jag har konstaterat det flera gånger; Tid rör på sig.
Oftast i ett rasande jäkla tempo!
Och även om den upplevs att snigla sig fram för stunden så när man ser på en större mängd tid så har det ändå gått fort. Alldeles för fort oftast.

Så, sedan mitt senaste inlägg då. Vad har hänt?
En produktion avslutad. Det låter kanske ganska lätt, men det är inte bara att säga tack och gå. Inte för mig och mitt team.
När kamerorna är avstängda och ljuset nedsläckt, champagnen är öppnad och alla skålar glatt påbörjar vi en nedrigg. Det brukar ta en vecka av hårt och smutsigt arbete där vi bär, monterar ner, sorterar, packar och skriver listor och bär lite till.
När lastbilen är packad med 8 ton teknik och alla fraktlistor är sända till huvudkontoret och fraktbolag så tackar vi för oss.
Då åker vi hem och börjar packa vårat eget.
Vaddå, det kan inte ta så lång tid, tänker du. Jo, om man som mig spenderar ca 11 och en halv månad ute på resande fot så tar det tid. Mitt liv får plats i två resväskor ca...och ett handbagage.
När jag kommer fram till ett nytt ställe så packas allt upp och ställs ut, då skapar jag ett hem för den närmaste tiden.
Så när vi skall åka hem packar jag alltså ned en tvårums-lägenhet i två väskor. Tar en dusch och sätter mig i en taxi mot en flygplats, någonstans i världen.
Sedan flyger jag, någon annan stans.

Den här gången flög jag faktiskt till Sverige. Första besöket på ca 9 månader. Var ju tvungen att skaffa ett nytt pass!
Träffa de absolut viktigaste och uträtta lite ärenden, skriva på en del papper och försöka komma ifatt sig själv.

Veckan gick riktigt fort. Och jag hann inte riktigt med allt som jag tänkt mig. Men den tog slut ändå, hårt och skoningslöst. Och då fanns det inte mycket mer att göra än att åter sätta sig i en taxi ut till en flygplats.
Arlanda-Frankfurt-Mexico City-Puerto Vallarta.
Jag och min tjej kom fram nu i natt till vad vi brukar kalla vårat andra hem. Packade upp väskorna och skapade det som skall vara "hemma" för de kommande månaderna.
Nu återstår bara att starta upp ännu en produktion och skapa en succé för tv-tittare någonstans i världen.

Vi ses!

Min vardag i siffror

Förutom en vecka i Sverige över Julhelgen förra året och ett femton minuters besök på Svenska Ambassaden i Bangkok (där jag för övrigt var enda Svensk) har jag inte satt min fot i Sverige på över 520 dagar.
Jag har sovit ca 22 nätter i ett hem i en vanlig säng.
Jag har däremot:
Sovit i 19 olika hotellsängar.
Varit i 14 olika länder.
36 st take off och landningar med flyg mellan dessa 14 länder i 3 olika världsdelar.
Arbetat med över 7 olika nationaliteter i olika projekt.

Jag arbetar inte som rockstjärna även om det alltid varit en dröm. Jag är alldeles för omusikalisk för något sånt. Jag är inte hemlig agent, även om det också var en dröm när jag var liten.
Min titel är olika i nästan alla länder jag arbetar med och ingen av dem sammanfattar egentligen fullt ut mitt yrke men några exempel som tillsammans skapar en helhetsbild är:
Technical Operations Manager.
Technical Director.
Technical Coordinator.
Kort och gott så bygger jag upp ett kontrollrum som skall kunna bemannas av minst 4 människor dygnet runt i minst 2 månader.
Ett minimum av 38 fjärrstyrda kameror och så vidare, och så vidare.
När det är uppbyggt är mitt jobb att se till att allt fungerar. Om något går sönder skall jag reparera det. Om de har speciella önskemål försöker jag uppfylla dessa.
När produktionen är över och ca 60 personer som arbetar bakom kamerorna åker hem så packar jag ned allting och sänder det till huvudkontoret i Europa.
Och sedan flyger jag till ett nytt land och gör om samma sak igen.
Jag arbetar bara i tropiska klimat. Mina veckodagar heter antingen 1-4 eller Måndag-Torsdag.
Fredag, Lördag och Söndag finns inte i min värld.
Jag brukar kalla min värld, min verklighet för Neverland. Ett magiskt ställe där det mesta kan hända.
Ena dagen vaknar man upp och tar bilen till stranden för att surfa. En annan dag tar jag flyget till grannlandet för att förnya mitt Visum. Eller så blir jag utkastad från min arbetsplats under pistolhot. Aldrig vet jag exakt vad som skall hända, eller när jag får sova nästa gång.
Hårt säger du?
Ibland säger jag då. Men samtidigt är allt detta värt det. Jag får se mycket. Se lyxvillor som endast de stora Hollywood-stjärnorna eller de rikaste av de rikaste annars får se.
Jag får äta mat du aldrig kunnat drömma om.
Jag behöver aldrig städa, diska eller tvätta. Och jag behöver aldrig bekymra mig över vad jag skall göra i helgen, för i Neverland finns inte helger.

Och det är om detta liv, mitt liv jag berättar. Gilla det, eller se det som en vagel i ditt öga, men jag kommer fortsätta berätta ändå, om allt det extraordinära och om allt det fruktansvärt tråkiga vardagliga.

Hej så länge

Ledig kväll

Jag och Linda har en ledig kväll, samtidigt!
Hennes bror är här på besök och efter en dag med lite shopping och en massa fotande är det dags att vila fötterna och få något i magen. Så vi sitter och väntar på tapas...
Inte fy skam.

En liten redogörelse

Då ska vi se, jag skall försöka berätta lite om detta ställe nu när det äntligen finns tid.

Jag trodde alltid att Dominikanska Republiken skulle vara Karibien.
Dvs, blått vatten, palmer och vita sandstränder. Byarna skulle alla vara fyllda av färgglada hus, folk som dansar och är glada och frukt överallt.
Så är det dessvärre inte, i alla fall inte där vi är. Men vi är också en bit från turisterna och kanske mer i det riktiga DR.
Vi bor i en så kallad Gated Community.
Det är som ett eget land mitt i allt. Murar, staket och taggtråd omger ett enormt område som rymmer en marina, hundratals kåkar, vissa små andra stora som slott!
Här bor bara rika människor, de åker runt i enorma stora dyra bilar eller golfbilar. Det finns tre golfbanor och allt ligger vid havet.
Vi tekniker bor i ett mindre hus med tre sovrum, ett kök och ett "allrum". Utanför finns en altan med bord, soffor, stolar och groteska prydnader. Baksidan av huset rymmer en stor gräsmatta, en kokosplam, ett mangoträd, ett bananträd (eller palm, jag vet inte skillnaden), ett limeträd och en massa orkidéer. Vi har en liten pool också, inget man kan simma i men man kan sitta och svalka sig när tid och sol finns.
Det regnar nästan dagligen och det är långa och tråkiga regn.

Utanför detta sjuka samhälle som vi kallar för pleasant-ville ligger en stad som heter La Romana. Fattigdomen är enorm och staden är full av människor som tigger, ber kryper för att få en slant.
I mina resor runt världen har jag oavsett vart jag varit alltid känt mig trygg, oavsett tid på dygnet har jag kunnat spatsera runt och se nya saker och träffa människor.
Men i La Romana på dagtid i en bil rullar jag upp rutorna och låser dörrarna. Det är något olustigt i den desperation som folket utstrålar och det är väldigt synd.
Detta gör också att det känns extra olustigt att befinna sig i det område vi spelar in i.
Men det är samtidigt väldigt spännande och jag har aldrig sett så sjuka hus. Jag skall försöka ta lite bilder på dem och hoppas att jag kan ge dem rättvisa.

Even in paradise

It can rain in paradise...apparently.
So now we are just sitting at work, waiting for the shit to hit the fan.

And how is your Sunday I ask?

A lot of things...

So 2012 would be the year when I would seriously start this blogging up again...so far not so good I guess.
A lot of work and mediocre internet does not help either.

This is one of the last things I created last year. I wonder what I will create next...

Please stop by again soon, I will try to do the same.

New year...

I am back in Mexico again. Same hotel, different country roaming around inside.
The year started with a lot of work, but now it seems like it is going back to a more normal pace and we can actually spend some time enjoying the sunshine and look at the things that needs to be fixed but that had been set aside because more urgent things was lining up.

A couple of days ago we had an earthquake.  We were sitting on the bed (made with a fundament of concrete) in our room, talking when we felt a short shake. I recognized it directly and thought that was it, that was cool. Then the bed started to rock from side to side again, more forcefully this time and for a longer time. My first real earthquake! Ok, I can confess that it was scary when it happened. But now, looking back it was a really cool experience. Something I will tell my grandchildren on a dark night in front of the open fire when they have a cup of chocolate.

There...the first lines in here for this year. I hope you will enjoy the ride with me through 2012!
2012 by the way...still no flying cars, hoverboards or lightsabers. I am disappointed...