Thursday 19 September 2013

Jaha...

Skulle göra Seviche igår...
Himla tur att jag hittade fisk som innehöll just...fisk.
Ibland är innehållsförteckningar lite för mycket väl?

Friday 13 September 2013

Att söka information

Förutom att sitta här och skriva så försöker jag leva livet på absolut bästa sätt. Njuta av stunden och allt det där.
Men det är inte alltid det är möjligt att njuta. När man sitter i turistklass på ett flyg för femtielfte gången tvärs över Atlanten och inte kan sova till exempel. En av stunderna när det är bra svårt.
Men när man däremot står i sina arbetskläder som består av flipflops och shorts och för en diskussion på knagglig spanska med en lokal snickare som skall bygga borden i ett kontrollrum man precis designat i sitt huvud är det däremot rätt kul.

Och att söka information är kul. Google är ett av mina bästa verktyg i mitt arbete, efter en lödkolv och min Leatherman.
Det är så mycket information där ute. Som man aldrig ens visste fanns, innan man hörde talas om Internet.
Så när jag inte sitter och söker för jobbets räkning så brukar det ofta dyka upp tankar om saker som jag undrar över. Hur saker fungerar. Vart man kan köpa tårtor med rosa hundar på. Hur man stavar till pittoresk. Och så vidare.
När det finns  en ledig stund och jag är lagom uttråkad lär jag mig saker. Saker jag troligtvis aldrig kommer att få nytta av. Mest för att fördriva tiden.

Jag vill egentligen inte ha något viktigt sagt med det här. Hart bara inget bättre att säga.
Just nu läser jag allmänna villkor och kundavtal för låneinstitut och bästa sättet att spara i fonder och om skalbolag i skatteparadis. Och tittar på försäljning av älgskinn.
Låter hur normalt som helst va?

Nu svämmar tvättmaskinen över och det läcker vatten över hela badrums och hallgolvet i lägenheten. Katten tittar intresserat på och det slits fram moppar i panik.
Jag tänker att det är egentligen väldigt skönt att bara lämna in sina smutsiga kläder till ett tvätteri och få tillbaka dem torra, rena och vikta. Och att det är tur att det inte är heltäckningsmatta i badrummet som i England. Det hade varit förbaskat svårt att få upp vattnet då.
Dags att moppa golv!

Wednesday 11 September 2013

Vitaminer och allmännytta

Igår var min sista dag i Sverige på ett bra tag. Jag tillbringade hela dagen i en lägenhet med neddragna persienner tillsammans med min flickvän och min sjuka syster.
Avsnitt efter avsnitt av en serie jag precis introducerat Cecilia till rullade på Tv:n.
Det kokades te med kryddor och färskriven ingefära till Cissi och kaffe till mig och min bättre hälft. Då och då kom ett meddelande upp på skärmen att den automatiskt skulle stängas av om man inte tryckte på en knapp som hette OK.
En form av energisparande misstänker jag. Eller en pik från Tv:n att det var dags att resa sig från soffan och gå ut en sväng. Man vill ju inte få fyrkantiga ögon. Vi tryckte på OK istället.
Det knackade försiktigt på dörren när en nätt liten asiatiskt dam från övfre Östermalm kom och levererade Sushi.
Och vi gick ut och rökte mellan varven. Men annars bodde vi i soffan. En febrig syster och två stycken väldigt trötta Världsomflygare.

Trots att vi tryckte i min syster allehanda varma drycker, mat, honung, glass, medkänsla och vitaminer så blev hon dessvärre inte bättre.

Det är egentligen lite märkligt det där med vitaminer. Jag är vagt beläst i ämnet och egentligen vet jag ingenting. Men vitaminer finns i frukt, det vet jag.
Och någon har listat ut hur man torkar frukten, maler den till pulver och sedan sorterar ut vitamindelarna. Eller om man struntar i att torka den och pressar all saft ur frukten och sedan filtrerar den genom ett vitaminfilter. Jag är inte helt säker.
Men sen tar man vitaminerna, blandar det med ett järnspett eller en yxspets som man malt ner till järnpulver. Och så rör man ihop det med vit, brun eller gul tablettmassa och formar till tabletter i storlek: lite för stort för ditt eget bästa. Helst ska tabletten inte klarlackas för bästa glidförmåga utan istället rullar man den snabbt i lite vetemjöl för att få en tuff yta som gärna fastnar i halsen.
Så tror jag att det går till.
Allt slängs i en burk, på med en färgglad etikett och konsultera sedan frisörer från Göteborg för att få fram ett fyndigt namn. Sälj det till överpris. Alla kommer att köpa, för alla vet att vitaminer är nyttigt.

När burken kommit hem börjar man smälla i sig dessa för glatta livet. 9 gånger av 10 så märker man ingen skillnad alls. Man är lite fattigare, mycket gladare att man tar hand om sin kropp och man besitter ett välmående för att man bryr sig om sig själv.
Oftast inköps vitaminer när man är sjuk. Och med jävlar anamma, te, honung, lite dyra vitaminer och den vila som faktiskt hjälper bäst försvinner sjukdomen snabbt.
Tur att det finns vitaminer.

Tro nu inte att jag inte tycker om vitaminer. Jag tar dem själv dagligen. Har ingen aning om de hjälper, men det känns bra att ta hand om sin kropp. Jag tycker att det är bra att de finns, inget tvivel om den saken. Men det är ändå lite märkligt hur man lyckas få in dom i ett piller va?

Tuesday 10 September 2013

Om att säga hej då

De som känner mig vet att ordet: "Hej då", är något av det värsta jag vet. Att säga och att höra.
Dock med vissa undantag.
Försäljare får gärna säga hej då.
Radio och Tv-tjänst får gärna säga det.
Jehovas Vittnen behöver inte ens säga hej till mig.
Och kanske några fler stackare som jag, som ändå har ett ganska öppen sinne till omvärlden helst inte vill bedriva samtal med.
Men de som jag bryr mig om och som betyder något för mig i mitt liv vill jag helst inte varken säga hej då till eller höra dem säga det. Det brukar kännas bättre med ett: "ses snart".
Jag vet inte riktigt varför jag har sådan stark separationsångest. Men det ligger väl och guppar i blodet, eller något DNA någonstans, för mina systrar är likadana. Och mina föräldrar.

Därför sitter jag nu med ett något dystert sinneslag. Efter en enormt lång semester där jag för en gångs skulle hunnit träffa hela familjen vid olika tidpunkter så är det nu läskigt nära det oundvikliga. Ett fysiskt Hej då till min syster i Stockholm. Och sedan ett par via telefon till syster och pappa innan jag åter flyger ut i världen.
Det känns tungt. Tråkigt. Dystert.
Jag börjar tänka på dom som man inte hann träffa alls eller alldeles för lite den här gången. Tyngre, dystrare och tråkigare.

Som för att lägga en fin klick grädde på moset tänker jag på de människor som jag inte hunnit säga hej då till alls. Och som jag aldrig kommer kunna säga det till heller.
Jag tog med min tjej och min minsta syster (som för övrigt börjar bli väldigt vuxen för att vara en lilla syster) på en roadtrip idag. Vi åkte ut och tittade på huset jag växte till mig i. Och huset där min mormor bodde när jag var två pannkakor hög.
Jag pekade på äppelträd och gräsmattor och berättade om hur jag lekte i trädgårdar. Cyklade runt med mitt linblonda hår och var sådär äppelrosigt liten och söt. Tvättade en bil med sten och lera. Och annat dumt.
Efter att ha berättat en del medans jag vant rattade bilen runt på små vägar i villaområden började jag känna mig märkbart gammal när jag satt där och min barndom plötsligt började komma tillbaka.

Vi besökte också en kyrkogård. Ett ställe jag inte varit på, på jag vet inte hur många år. Men jag hittade ändå rätt direkt. Gångarna kändes så vana att gå på. Jag har sprungit på dem många gånger med mina små barnsben. Känt lukten av grönska och lyssnat till stillhet och det samtidiga bruset från motorvägen som ligger på andra sidan kyrkan. Stilla promenerat fram med min lilla hand begravd i min mormors pepparkaksbruna näve som var lite hård efter allt trädgårdsarbete.
Där i en gång ligger en sten mellan andra nästan likadana stenar. Och där vilar min morfar och min mormor, under en och samma sten.
Plötsligt var jag den där lilla pojken igen, som tillsammans med sin mormor gått för att tända ett ljus på morfars grav.
Och lika plötsligt var jag en vuxen man igen, när jag såg min mormors namn ingraverat i stenen.

Vi rensade upp ogräs som hade börjat inkräkta på släktens territorium. Reste upp övervuxna blommor så att man kunde läsa alla namn. Strök bort barr och vissna löv som hade lagt sig till ro på stenen.
Strök bort en tår som så gärna ville lägga sig till vila där bland barr och höstlöv.
Cecilia sa att det känns så verkligt igen när man kommer dit. Så hårt.
Jag måste hålla med. Men samtidigt känns det så nära också. Och skönt, att få komma nära igen.
Gamla minnen kom tillbaka i ljusets hastighet och det var bra att få tillbaka dem.
Vi stod ett tag och tittade ner på en sten i marken och ingen av oss vet egentligen vad den andre tänkte. Jag vet att jag tänkte på Robin Hood, hallon, kanelbullar, brända pepparkakor, en gammal diskmaskin med skjutlucka i ett kök, stenkakor, två grodor av cement, huckle, trasmattor och pilsnerfilm.
Och en morfar som låg och läste tidningen på soffan medans jag lekte Peter Pan och Robin Hood med honom. Eller när han sorterade frimärken och bjöd på sega råttor i hans arbetsrum.

Sen kom vi på att vi glömt köpa blommor eller ljus att sätta på graven. Jag började se mig omkring, klart det måste finnas en blomsterhandel mitt på kyrkogården? Eller en farbror som skulle kunna gå runt och sälja gravljus för en tia. Fast det gjorde det inte.
Jag stack händerna i byxfickorna medans jag tänkte. Och då kände jag något mot min hand. Och med ens stack det till i mitt hjärta och magen snurrade till. Minnen kom tillbaka igen.
Nästan som förlamad kunde jag se mig själv när jag var 4 år och stod på knä i gräset. I min lilla hand låg ett tuggummi som jag försiktigt la på gravstenen. Mitt i O:et i min morfars namn. Det passade perfekt där, tuggummit. Och sedan klappade den lilla barnhanden på stenen.
I min nu vuxna hand hade jag ett paket med ett endaste tuggummi kvar.
Dagens tuggummin passar lika perfekt i O:et i min morfars namn som för 27 år sedan. Min vuxna hand klappade på stenen.
Ytterligare en tår ville lägga sig till ro bredvid min gåva, men det fick den inte. Den fick vila på mina glasögon istället.

Jag önskar mycket här i livet. Ett par av sakerna är att jag kunde ha fått säga hej då till mina mor och far-föräldrar innan de gick bort.

Fast när jag tänker efter så tror jag inte att jag hade velat det trots allt.
För jag hatar verkligen innerligt att säga: "Hej då".
Nästa gång ska jag gå till min farmor och farfars grav. Och säga Hej.