Om att säga hej då

De som känner mig vet att ordet: "Hej då", är något av det värsta jag vet. Att säga och att höra.
Dock med vissa undantag.
Försäljare får gärna säga hej då.
Radio och Tv-tjänst får gärna säga det.
Jehovas Vittnen behöver inte ens säga hej till mig.
Och kanske några fler stackare som jag, som ändå har ett ganska öppen sinne till omvärlden helst inte vill bedriva samtal med.
Men de som jag bryr mig om och som betyder något för mig i mitt liv vill jag helst inte varken säga hej då till eller höra dem säga det. Det brukar kännas bättre med ett: "ses snart".
Jag vet inte riktigt varför jag har sådan stark separationsångest. Men det ligger väl och guppar i blodet, eller något DNA någonstans, för mina systrar är likadana. Och mina föräldrar.

Därför sitter jag nu med ett något dystert sinneslag. Efter en enormt lång semester där jag för en gångs skulle hunnit träffa hela familjen vid olika tidpunkter så är det nu läskigt nära det oundvikliga. Ett fysiskt Hej då till min syster i Stockholm. Och sedan ett par via telefon till syster och pappa innan jag åter flyger ut i världen.
Det känns tungt. Tråkigt. Dystert.
Jag börjar tänka på dom som man inte hann träffa alls eller alldeles för lite den här gången. Tyngre, dystrare och tråkigare.

Som för att lägga en fin klick grädde på moset tänker jag på de människor som jag inte hunnit säga hej då till alls. Och som jag aldrig kommer kunna säga det till heller.
Jag tog med min tjej och min minsta syster (som för övrigt börjar bli väldigt vuxen för att vara en lilla syster) på en roadtrip idag. Vi åkte ut och tittade på huset jag växte till mig i. Och huset där min mormor bodde när jag var två pannkakor hög.
Jag pekade på äppelträd och gräsmattor och berättade om hur jag lekte i trädgårdar. Cyklade runt med mitt linblonda hår och var sådär äppelrosigt liten och söt. Tvättade en bil med sten och lera. Och annat dumt.
Efter att ha berättat en del medans jag vant rattade bilen runt på små vägar i villaområden började jag känna mig märkbart gammal när jag satt där och min barndom plötsligt började komma tillbaka.

Vi besökte också en kyrkogård. Ett ställe jag inte varit på, på jag vet inte hur många år. Men jag hittade ändå rätt direkt. Gångarna kändes så vana att gå på. Jag har sprungit på dem många gånger med mina små barnsben. Känt lukten av grönska och lyssnat till stillhet och det samtidiga bruset från motorvägen som ligger på andra sidan kyrkan. Stilla promenerat fram med min lilla hand begravd i min mormors pepparkaksbruna näve som var lite hård efter allt trädgårdsarbete.
Där i en gång ligger en sten mellan andra nästan likadana stenar. Och där vilar min morfar och min mormor, under en och samma sten.
Plötsligt var jag den där lilla pojken igen, som tillsammans med sin mormor gått för att tända ett ljus på morfars grav.
Och lika plötsligt var jag en vuxen man igen, när jag såg min mormors namn ingraverat i stenen.

Vi rensade upp ogräs som hade börjat inkräkta på släktens territorium. Reste upp övervuxna blommor så att man kunde läsa alla namn. Strök bort barr och vissna löv som hade lagt sig till ro på stenen.
Strök bort en tår som så gärna ville lägga sig till vila där bland barr och höstlöv.
Cecilia sa att det känns så verkligt igen när man kommer dit. Så hårt.
Jag måste hålla med. Men samtidigt känns det så nära också. Och skönt, att få komma nära igen.
Gamla minnen kom tillbaka i ljusets hastighet och det var bra att få tillbaka dem.
Vi stod ett tag och tittade ner på en sten i marken och ingen av oss vet egentligen vad den andre tänkte. Jag vet att jag tänkte på Robin Hood, hallon, kanelbullar, brända pepparkakor, en gammal diskmaskin med skjutlucka i ett kök, stenkakor, två grodor av cement, huckle, trasmattor och pilsnerfilm.
Och en morfar som låg och läste tidningen på soffan medans jag lekte Peter Pan och Robin Hood med honom. Eller när han sorterade frimärken och bjöd på sega råttor i hans arbetsrum.

Sen kom vi på att vi glömt köpa blommor eller ljus att sätta på graven. Jag började se mig omkring, klart det måste finnas en blomsterhandel mitt på kyrkogården? Eller en farbror som skulle kunna gå runt och sälja gravljus för en tia. Fast det gjorde det inte.
Jag stack händerna i byxfickorna medans jag tänkte. Och då kände jag något mot min hand. Och med ens stack det till i mitt hjärta och magen snurrade till. Minnen kom tillbaka igen.
Nästan som förlamad kunde jag se mig själv när jag var 4 år och stod på knä i gräset. I min lilla hand låg ett tuggummi som jag försiktigt la på gravstenen. Mitt i O:et i min morfars namn. Det passade perfekt där, tuggummit. Och sedan klappade den lilla barnhanden på stenen.
I min nu vuxna hand hade jag ett paket med ett endaste tuggummi kvar.
Dagens tuggummin passar lika perfekt i O:et i min morfars namn som för 27 år sedan. Min vuxna hand klappade på stenen.
Ytterligare en tår ville lägga sig till ro bredvid min gåva, men det fick den inte. Den fick vila på mina glasögon istället.

Jag önskar mycket här i livet. Ett par av sakerna är att jag kunde ha fått säga hej då till mina mor och far-föräldrar innan de gick bort.

Fast när jag tänker efter så tror jag inte att jag hade velat det trots allt.
För jag hatar verkligen innerligt att säga: "Hej då".
Nästa gång ska jag gå till min farmor och farfars grav. Och säga Hej.