Jaha...

Skulle göra Seviche igår...
Himla tur att jag hittade fisk som innehöll just...fisk.
Ibland är innehållsförteckningar lite för mycket väl?

Att söka information

Förutom att sitta här och skriva så försöker jag leva livet på absolut bästa sätt. Njuta av stunden och allt det där.
Men det är inte alltid det är möjligt att njuta. När man sitter i turistklass på ett flyg för femtielfte gången tvärs över Atlanten och inte kan sova till exempel. En av stunderna när det är bra svårt.
Men när man däremot står i sina arbetskläder som består av flipflops och shorts och för en diskussion på knagglig spanska med en lokal snickare som skall bygga borden i ett kontrollrum man precis designat i sitt huvud är det däremot rätt kul.

Och att söka information är kul. Google är ett av mina bästa verktyg i mitt arbete, efter en lödkolv och min Leatherman.
Det är så mycket information där ute. Som man aldrig ens visste fanns, innan man hörde talas om Internet.
Så när jag inte sitter och söker för jobbets räkning så brukar det ofta dyka upp tankar om saker som jag undrar över. Hur saker fungerar. Vart man kan köpa tårtor med rosa hundar på. Hur man stavar till pittoresk. Och så vidare.
När det finns  en ledig stund och jag är lagom uttråkad lär jag mig saker. Saker jag troligtvis aldrig kommer att få nytta av. Mest för att fördriva tiden.

Jag vill egentligen inte ha något viktigt sagt med det här. Hart bara inget bättre att säga.
Just nu läser jag allmänna villkor och kundavtal för låneinstitut och bästa sättet att spara i fonder och om skalbolag i skatteparadis. Och tittar på försäljning av älgskinn.
Låter hur normalt som helst va?

Nu svämmar tvättmaskinen över och det läcker vatten över hela badrums och hallgolvet i lägenheten. Katten tittar intresserat på och det slits fram moppar i panik.
Jag tänker att det är egentligen väldigt skönt att bara lämna in sina smutsiga kläder till ett tvätteri och få tillbaka dem torra, rena och vikta. Och att det är tur att det inte är heltäckningsmatta i badrummet som i England. Det hade varit förbaskat svårt att få upp vattnet då.
Dags att moppa golv!

Vitaminer och allmännytta

Igår var min sista dag i Sverige på ett bra tag. Jag tillbringade hela dagen i en lägenhet med neddragna persienner tillsammans med min flickvän och min sjuka syster.
Avsnitt efter avsnitt av en serie jag precis introducerat Cecilia till rullade på Tv:n.
Det kokades te med kryddor och färskriven ingefära till Cissi och kaffe till mig och min bättre hälft. Då och då kom ett meddelande upp på skärmen att den automatiskt skulle stängas av om man inte tryckte på en knapp som hette OK.
En form av energisparande misstänker jag. Eller en pik från Tv:n att det var dags att resa sig från soffan och gå ut en sväng. Man vill ju inte få fyrkantiga ögon. Vi tryckte på OK istället.
Det knackade försiktigt på dörren när en nätt liten asiatiskt dam från övfre Östermalm kom och levererade Sushi.
Och vi gick ut och rökte mellan varven. Men annars bodde vi i soffan. En febrig syster och två stycken väldigt trötta Världsomflygare.

Trots att vi tryckte i min syster allehanda varma drycker, mat, honung, glass, medkänsla och vitaminer så blev hon dessvärre inte bättre.

Det är egentligen lite märkligt det där med vitaminer. Jag är vagt beläst i ämnet och egentligen vet jag ingenting. Men vitaminer finns i frukt, det vet jag.
Och någon har listat ut hur man torkar frukten, maler den till pulver och sedan sorterar ut vitamindelarna. Eller om man struntar i att torka den och pressar all saft ur frukten och sedan filtrerar den genom ett vitaminfilter. Jag är inte helt säker.
Men sen tar man vitaminerna, blandar det med ett järnspett eller en yxspets som man malt ner till järnpulver. Och så rör man ihop det med vit, brun eller gul tablettmassa och formar till tabletter i storlek: lite för stort för ditt eget bästa. Helst ska tabletten inte klarlackas för bästa glidförmåga utan istället rullar man den snabbt i lite vetemjöl för att få en tuff yta som gärna fastnar i halsen.
Så tror jag att det går till.
Allt slängs i en burk, på med en färgglad etikett och konsultera sedan frisörer från Göteborg för att få fram ett fyndigt namn. Sälj det till överpris. Alla kommer att köpa, för alla vet att vitaminer är nyttigt.

När burken kommit hem börjar man smälla i sig dessa för glatta livet. 9 gånger av 10 så märker man ingen skillnad alls. Man är lite fattigare, mycket gladare att man tar hand om sin kropp och man besitter ett välmående för att man bryr sig om sig själv.
Oftast inköps vitaminer när man är sjuk. Och med jävlar anamma, te, honung, lite dyra vitaminer och den vila som faktiskt hjälper bäst försvinner sjukdomen snabbt.
Tur att det finns vitaminer.

Tro nu inte att jag inte tycker om vitaminer. Jag tar dem själv dagligen. Har ingen aning om de hjälper, men det känns bra att ta hand om sin kropp. Jag tycker att det är bra att de finns, inget tvivel om den saken. Men det är ändå lite märkligt hur man lyckas få in dom i ett piller va?

Om att säga hej då

De som känner mig vet att ordet: "Hej då", är något av det värsta jag vet. Att säga och att höra.
Dock med vissa undantag.
Försäljare får gärna säga hej då.
Radio och Tv-tjänst får gärna säga det.
Jehovas Vittnen behöver inte ens säga hej till mig.
Och kanske några fler stackare som jag, som ändå har ett ganska öppen sinne till omvärlden helst inte vill bedriva samtal med.
Men de som jag bryr mig om och som betyder något för mig i mitt liv vill jag helst inte varken säga hej då till eller höra dem säga det. Det brukar kännas bättre med ett: "ses snart".
Jag vet inte riktigt varför jag har sådan stark separationsångest. Men det ligger väl och guppar i blodet, eller något DNA någonstans, för mina systrar är likadana. Och mina föräldrar.

Därför sitter jag nu med ett något dystert sinneslag. Efter en enormt lång semester där jag för en gångs skulle hunnit träffa hela familjen vid olika tidpunkter så är det nu läskigt nära det oundvikliga. Ett fysiskt Hej då till min syster i Stockholm. Och sedan ett par via telefon till syster och pappa innan jag åter flyger ut i världen.
Det känns tungt. Tråkigt. Dystert.
Jag börjar tänka på dom som man inte hann träffa alls eller alldeles för lite den här gången. Tyngre, dystrare och tråkigare.

Som för att lägga en fin klick grädde på moset tänker jag på de människor som jag inte hunnit säga hej då till alls. Och som jag aldrig kommer kunna säga det till heller.
Jag tog med min tjej och min minsta syster (som för övrigt börjar bli väldigt vuxen för att vara en lilla syster) på en roadtrip idag. Vi åkte ut och tittade på huset jag växte till mig i. Och huset där min mormor bodde när jag var två pannkakor hög.
Jag pekade på äppelträd och gräsmattor och berättade om hur jag lekte i trädgårdar. Cyklade runt med mitt linblonda hår och var sådär äppelrosigt liten och söt. Tvättade en bil med sten och lera. Och annat dumt.
Efter att ha berättat en del medans jag vant rattade bilen runt på små vägar i villaområden började jag känna mig märkbart gammal när jag satt där och min barndom plötsligt började komma tillbaka.

Vi besökte också en kyrkogård. Ett ställe jag inte varit på, på jag vet inte hur många år. Men jag hittade ändå rätt direkt. Gångarna kändes så vana att gå på. Jag har sprungit på dem många gånger med mina små barnsben. Känt lukten av grönska och lyssnat till stillhet och det samtidiga bruset från motorvägen som ligger på andra sidan kyrkan. Stilla promenerat fram med min lilla hand begravd i min mormors pepparkaksbruna näve som var lite hård efter allt trädgårdsarbete.
Där i en gång ligger en sten mellan andra nästan likadana stenar. Och där vilar min morfar och min mormor, under en och samma sten.
Plötsligt var jag den där lilla pojken igen, som tillsammans med sin mormor gått för att tända ett ljus på morfars grav.
Och lika plötsligt var jag en vuxen man igen, när jag såg min mormors namn ingraverat i stenen.

Vi rensade upp ogräs som hade börjat inkräkta på släktens territorium. Reste upp övervuxna blommor så att man kunde läsa alla namn. Strök bort barr och vissna löv som hade lagt sig till ro på stenen.
Strök bort en tår som så gärna ville lägga sig till vila där bland barr och höstlöv.
Cecilia sa att det känns så verkligt igen när man kommer dit. Så hårt.
Jag måste hålla med. Men samtidigt känns det så nära också. Och skönt, att få komma nära igen.
Gamla minnen kom tillbaka i ljusets hastighet och det var bra att få tillbaka dem.
Vi stod ett tag och tittade ner på en sten i marken och ingen av oss vet egentligen vad den andre tänkte. Jag vet att jag tänkte på Robin Hood, hallon, kanelbullar, brända pepparkakor, en gammal diskmaskin med skjutlucka i ett kök, stenkakor, två grodor av cement, huckle, trasmattor och pilsnerfilm.
Och en morfar som låg och läste tidningen på soffan medans jag lekte Peter Pan och Robin Hood med honom. Eller när han sorterade frimärken och bjöd på sega råttor i hans arbetsrum.

Sen kom vi på att vi glömt köpa blommor eller ljus att sätta på graven. Jag började se mig omkring, klart det måste finnas en blomsterhandel mitt på kyrkogården? Eller en farbror som skulle kunna gå runt och sälja gravljus för en tia. Fast det gjorde det inte.
Jag stack händerna i byxfickorna medans jag tänkte. Och då kände jag något mot min hand. Och med ens stack det till i mitt hjärta och magen snurrade till. Minnen kom tillbaka igen.
Nästan som förlamad kunde jag se mig själv när jag var 4 år och stod på knä i gräset. I min lilla hand låg ett tuggummi som jag försiktigt la på gravstenen. Mitt i O:et i min morfars namn. Det passade perfekt där, tuggummit. Och sedan klappade den lilla barnhanden på stenen.
I min nu vuxna hand hade jag ett paket med ett endaste tuggummi kvar.
Dagens tuggummin passar lika perfekt i O:et i min morfars namn som för 27 år sedan. Min vuxna hand klappade på stenen.
Ytterligare en tår ville lägga sig till ro bredvid min gåva, men det fick den inte. Den fick vila på mina glasögon istället.

Jag önskar mycket här i livet. Ett par av sakerna är att jag kunde ha fått säga hej då till mina mor och far-föräldrar innan de gick bort.

Fast när jag tänker efter så tror jag inte att jag hade velat det trots allt.
För jag hatar verkligen innerligt att säga: "Hej då".
Nästa gång ska jag gå till min farmor och farfars grav. Och säga Hej.

Snabbis

Jag är riktigt trött och armen är ganska öm efter 3 timmars non stop sittning. Men nu flyter det äntligen färsk bläck i ådrorna och jag ser skittuff ut, precis som det ska vara!

Så jag tror att jag bara kommer med min senaste slutsats. Solen går ned även i Budapest. Och det är lika vackert som alltid.
Precis som mig.

Det blev inget Miami för min och Lindas del.

Man ansåg det inte nödvändigt att sända så många personer med våra kunskaper, så vi får vackert stå över ett kast. Utan att inkassera 1000:-, men vi slipper dock att gå direkt i fängelse, vilket faktiskt känns rätt skönt.

Jag ser det som att vi är överkvalificerade.

Men så dök det upp en veckas arbete i Köpenhamn för mig. Avresa söndag kväll, klar för arbete måndag morgon. Det kommer att bli min första arbetsdag sedan 20:e juni. Hujedamej.

På tapeten är också ett sista Sverigebesök. På fredag nästa vecka räknar jag med att både jag och Linda ankommer Svedala, för att under ca en vecka flänga runt halva kungariket. Berörda personer kommer att kontaktas men besöket hålls på ett need to know basis utan några större arena shower. Vi skall dock försöka komma till ett vardagsrum nära dig.

Exakta turne´ datum släpps vid senare tillfälle.

Inte så mycket mer att säga. Jag har varit på Roadtrip genom Ungern och fått se vingårdar, slott, små byar och en hel del motorväg.

Allt utom motorvägen var vackert. Motorvägen är som vilken asfalterad bredare raksträcka som helst, oavsett världsdel.

Åt en fantastiskt lunch vid en flod. Spatserade i en liten, tyst och söt stad med mycket gamla hus. Tänk vad det är vackert i Ungern. Det är verkligen fantastiskt!

Så nu är jag mätt, trött och glad.

Imorgon ska jag tatuera mig.

Hej!

Toaletter i synnerhet

Det var väldigt fint vid Balaton, bra väder men något kallt i vattnet. 25,5 grader är lite åt det kyliga hållet om jag får bestämma.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. 

Under allt mitt resande härs och tvärs har jag kommit fram till följande:

Toaletter är alla olika till form, färg och renlighet men de har alla en gemensam uppgift, att ta hand om vår avföring och ta den så snabbt som möjligt ur vår åsyn. Om det inte är ett utedass vi pratar om förstås. Fast då är det inte en vattenklosett och det räknas inte.

Malaysia är det land som har visat det största varierade utbudet av toaletter. Först ut är det något primitiva cementgolvet med ett enkelt runt hål och en spann vatten vid sidan av som också har en väldigt praktisk plastskopa som man kan använda till, ja inte vet jag. I detta rum valde jag att enbart kasta vatten och inte försöka mig på några större utsvävelser.

Sedan har de finare rum med kaklat golv och något som skulle kunna vara en toalett, bara det att själva skålen som innehåller vattnet som man kissar i inte finns. Istället är det ett runt hål, fast i porslin. Och en spann vatten med en väldigt praktiskt plastskopa som man kan använda till, ja inte vet jag.

Gemensamt för dessa två rum är att det oftast är väldigt, väldigt blött på golvet.

Sedan har de såklart också "vanliga" toaletter. Ni vet, någon konstig böj som går upp ur golvet i en krök, mynnar upp i något som påminner om en skål och som har en liten mängd vatten i botten. Någonstans finns det också en vattentank som spolar vatten och på detta sätt skjutsar bort det man vill ha nedspolat, om det så är droger, avföring eller döda guldfiskar.

Dessa toaletter är väldigt låga. Så låga att man nästan sitter på huk om man är vanligt medelsvenskt nordiskt lång, som jag. Skålen är mycket lägre än i Sverige, men i gengäld något vidare. Dessa toaletter anser jag vara ganska ok.

Samma typ av vattenklosett går även att finna i Thailand. De är ganska korta i rocken där med.

Om man åker till USA så kan man räkna med liknande modeller. Något vidare skål och vattenmängden något större. Sitthöjden något högre. Annars inga krusiduller.

Mexico. Skulle egentligen vilja skriva "se: USA". Men icke. Något lägre sitthöjd, faktiskt mer åt Malaysia-hållet. Stor mängd vatten men väldigt litet avloppshål. Det vill säga att allt du gör i denna förrättning kommer du att få beskåda när du reser dig. Kan också vara bra att nämna att du absolut, under inga som helst omständigheter, NÅGONSIN får slänga toalettpapper i toaletten. Detta skall läggas i papperskorg bredvid, gärna öppen utan lock.

Om spolfunktionen fungerar, vilket den sällan gör så får du bara stå där och glatt beskåda hur hela skålen först fylls med oroväckande mycket vatten utan att något egentligen händer, tills det plötligt börjar snurra. Nummer två åker karusell i en överdimensionerat bred skål. Runt, runt, runt. Och när den fått upp farten så sluter du ögonen och bara ber att det går vägen. Oftast kommer inte allt med och du får snällt vänta på att tanken fylls upp så att du kan upprepa proceduren. Mellan varven blir det stopp. Och däremellan fungerar inte spolningen alls.

Sverige. Ganska fina toaletter. Väldigt höga över lag. Ingen större skål utan mer fritt fall principen. Inte så mycket vatten, så det är egentligen ganska chockerande hur så lite vatten kan stänka så mycket och så högt. Men med noggrant preparerande av papper i förväg så är man oftast på den säkra sidan.

Torka hur mycket du vill, Svenska toaletter slukar allt. Du kan nästintill torka dig med ett badlakan och slänga ned, det blir aldrig stopp! Om du inte är på besök hos någon eller har fint besök, då kan du ge dig fan på att det blir stopp även om du bara slår en drill.

Ungern. Här skulle man kunna tro att det skulle vara ganska lika Sverige med tanke på att Thailand och Malaysia har härmat varandra lika mycket som Mexico och USA. Och jo, förvisso. Fast ändå inte. Visst finns det klassiska toaletter här med. Men i lägenheter där vanligt kreti och pleti är bosatta verkar det husera ännu en modell. Den bakvända.

Överdelen, alltså själva sitsen är som vanligt. Men resten, själva avloppet sitter fram och bak är som en liten upphöjning. Väldigt praktiskt på vissa sätt. Kissa går fint, men alla hör vad du gör. Kasta ankare däremot, helt tyst. Inget plumspapper behövs. Precis som Svenska toaletter kan du spola ned nästan precis vad du vill. Och du får den Mexikanska bonusen att beskåda din avföring en extra gång. Det bästa av två världar, om man nu tycker om att titta.

Ingen vinnare. Men om det skulle vara panik någon gång och jag skulle få välja vart i världen jag skulle besöka en toalett tror jag att jag skulle välja Europa.

Mindre tråkiga överraskningar på det viset. Även om de har bäst Tacos i Mexico. Vilket för övrigt inte har någonting med toaletter att göra.

Tiga är guld...

Det finns ju en del som säger det i alla fall.

Så jag provade att inte skriva något alls igår. Kändes lite tomt.

Nu är jag spritt språngande nyvaken. Klockan har precis passerat 8 en söndagmorgon och vi har vaknat av alarm för första gången på, jag vet inte hur länge. Och på en söndag, okristligt tidigt.

Nu ligger kaffet i magen, tjäran i botten av lungorna och nikotinet flödar genom det blåa blodet.

Jag ska på badsemester. Äta mat ur gryta hängande över eld. Inget Internet. Och åka tåg också.

Ska bli spännande tycker jag och nästan hela väskan är packad. Jag har egentligen inte en aning om någonting mer än att det kommer att ta ca en och en halv timme med tåg, att vi ska till den norra delen av Balaton och att vi ska bo i ett hus. Mer än så behöver jag nog inte veta, det kommer att lösa sig.

När jag kommer tillbaka ska jag försöka skriva något riktigt djupt om svårigheten med farväl. Kanske.

Eller så blir det något trivialt som att i Budapest finns det en gata som heter Bajza. Bajza utca.

Något av dessa två ämnen ligger varmast om hjärtat att beröra för stunden. Kanske hinner det ändra sig på två dagar.

Vi får se då hur det blir.

Magstuvning

Idag fick jag prova att äta mage.
Från vilket djur var det ingen som visste tyvärr.
Smaken var till en början ok. Lite tuff konsistens, bra tuggmotstånd som påminde om bläckfisk. Sen kom den hemska eftersmaken, surheten som efter att man kräkts. Magsyran gick tydligen inte att dölja trots friskt kryddande och den dröjde sig kvar i munnen som en kvarskatt i juni.
Jag är glad att säga att jag testat, men gör det ogärna igen.

Skrikvommering

Stavningen är inte samma, men uttalet är. Och det räknas ju.

Ibland blir språk så fel.

I Ungern betyder fika snorbuse. Och kaka är bajs. Ni kan tror att min flickvän såg något skeptisk ut när hon för första gången hörde ordet fika på Svenska. Och att Svenskar var enormt förtjusta i att fika, gärna med kaka.

Det blev innerliga skratt när vi förklarade innebörden på vardera språk för varandra.

Sen kom jag till Ungern och fick se Fakanál. Då brast det för mig.

Och idag tog vi med Erik och syster Linda till den stora matmarknaden och visade dem all sorters paprika i alla de former och färger man kan tänka sig. Och så Fakanál så klart.

Vi tittade också på ett par hundra väskor och säkert 2000 sjalar i olika färger. Fast det blev inget köp ändå, inte idag.

Sen tittade vi på slott igen. Fast den här gången ett riktigt, stort ett på en kulle med utsikt, borggård, fontän och hela baletten.

På vägen in till stan tidigare på dagen när vi var på väg att möta upp min syster så passerade vi Budapests tvillinghus. Två stycken hus, på vardera sida av vägen. De är mer eller mindre identiska. Det ena heter Klotild, det andra Matild. Namnen är gamla Ungerska kvinnonamn. Klotild fick en ansiktslyftning förra året och är nu prunkande vacker. Matild ser sorgligt medtagen ut, men vacker ändå så klart.

Min Linda bor i lägenhet och inte ett slott, ännu. Lägenheten ligger cirka 20 minuter från centrum. Precis utanför fönstret finns en liten park med träd, några gungor och bänkar. Sedan den stora vägen som leder in mot centrum. Man kan höra trafiken om fönstret är öppet, men den stör aldrig något värre. Jag har sällan sett några människor alls i parken. Någon ensam tant som promenerar hem från butiken med matkassar. Ibland sitter det en tjock farbror med bar överkropp på en bänk utanför porten. Han ser inte ut att kunna göra en fluga förnär.

Fast när vi befinner oss inne i lägenheten är det oftast andra bullar. På dagtid finns det en tant någonstans nede på gården. Hon brukar skrikkräkas. Det börjar med något som låter som en riktigt rejäl nysning, sen kör det bara på. En timme eller två. Jag tror att hon heter Klotild.

På nätterna tar en man över. Pavel eller något i den stilen. Han kräks aldrig. Men han har ett skiftande humör. Två nätter sedan stod han och skällde och skrek på något och slog hårt i ett biltak eller liknande. Efter ett par tre timmar gav han sig.

Igår hörde vi honom igen, men då skrattade han högt och verkade allmänt uppåt. Jag är lite nyfiken på vad för humör han är på ikväll.

Sen finns det inte så mycket mer folk på gården. Men det måste finnas barn, även om jag aldrig hört dem. Idag när vi kom hem så hade någon målat med skolkrita på vägen upp till porten. Så vackert och barnsligt. Jag hoppas att det är ett barn. Annars är det en väldigt kreativ grottmänniska som fått slut på grottväggar. Vilket i och för sig skulle vara kul det med. Men bara om han heter Knota.