En ny fas...

Första juni var senaste inlägget. 16 dagar senare kan jag när jag tittar i backspegeln konstatera mycket.
Många insikter.
Paradiset är nu ett skepp som driver för egen vind. Jag har lämnat det och är på väg mot nya utmaningar.
Det var inte direkt en smärtsam upplevelse där borta. Väldigt, väldigt intressant snarare.
Givande, sjukt kul. Jag har många rövarhistorier att dra för barnbarnen när jag blir gammal.

Jag har också lärt mig en del om mig själv.
De där frågorna man får av alla, inte bara när jag är i Sverige utan också från människor på produktioner.
Om jag inte tröttnar på att vara rotlös. Att vara på resande fot. Inte ha en bas.
Självklart saknar jag en bas. Men samtidigt, vad ska jag med en bas till när jag inte kommer att se den?
Det handlar självklart mycket om att jag älskar mitt jobb. Men samtidigt, när jag försöker tänka mig ett mer fast jobb, med fasta tider. Ett hem att komma hem till.
Jag tror att jag inte skulle klara det så bra. Jag har alltid haft en kärlek till hotellrum. Så länge jag kan minnas har jag mått som bäst när jag har varit på väg mot något.
Det rotlösa flyter i mitt blod. Hade jag levt 40 år tidigare hade jag arbetat som sjöman.
Jag har min bas, men den är inte materiell, den finns inom mig.
"Hemma är där man lägger sin hatt"

Självklart saknar jag alla som jag lämnat bakom mig. Men de är ändå så nära. De är inte lämnade.
Och jag värdesätter verkligen att de finns.

Och samtidigt, det jag skrivit nu, kommer nog att sägas emot något i mitt nästa inlägg. Men så är jag nog skapad, lite smått kaotisk och löst drivande. Hade jag inte varit en sjöman då hade jag varit en Paradis-Oskar.

Snart avspark

Det är, hur ska man säga det här diplomatiskt, intressant just nu. De har intagit kontrollrummet och mer eller mindre belägrat det. Location ser ut som en taskig fruktsallad från tidigt 90-tal med allt vad gräsliga färgkombinationer innebär.

Det blir säkert kanon, men en del av mig säger bara: Idiot! Åk hem!
Och resten av mig, den sjuka sidan som tycker om att utsätta sig för elände står tappert och hurrar. Och då har inte ens produktionen startat ännu.

Nåja, det går dit det ska och man får göra det bästa av situationen.

Aldrig någonsin...

Jag tror inte att jag någonsin, i mitt långa liv har varit så känslomässigt förvirrad.
Vet varken upp eller ner.

Livet i stort

Framme välbehållen. Landad i ett stycke.
Incheckad och klar.

Och jobbet går bra? Jo, tack det rullar på. Idag uppstod till och med situationen att vi väntade på andra för att komma vidare. Vilket inte har hänt på mycket länge.
Och imorgon ska vi lösa de största kända problemen, förutsatt att vi inte stöter på alltför stor patrull.

Annars är det skitmat, kallt vatten i duschen och ett glatt humör.
Dags för säng.

...

Det gäller att utsätta sig för så mycket lidande som möjligt.
Då uppskattar man de små sakerna i livet mer.

Blue Bay

Sitter och väntar på att få ett hotellrum.

Jag HATAR att vänta. Det värsta jag vet, mest av allt förutom skatter, räkningar och...andra hemska saker.

Huvudet är inte helt med. Ser mest fram emot att packa upp väskan, duscha, och kliva i de mest naturliga och perfekta kläder som finns: Flipflops, shorts och t-shirt.

Hur mår ni då?

På resande fot

Det är ju bra med teasers...men tråkigt att inlägget inte blev av. Ber om ursäkt för det då.

Sitter på Arlanda, redo att åka till det andra hemmet i Mexico. Två dagars varsel för avresa, det är ok.
Just nu ser jag mest fram emot att sitta på det första flyget och vara på väg. Smutta på en dåligt blandad Bloody Mary som traditionen kräver. Bläddra förstrött i en gratisblaska.

Något jag inte bestämt mig för ännu är om jag verkligen ser fram emot att jobba med Ryssar, eller om det bara är den skräckblandade förtjusningen som jag kommer att känna. Har gjort det en gång förut och det var en mardröm, så det borde bli en "bumpy ride", men vad är livet utan utmaningar?

Jag önskar er en god morgon, och så ska väl den här rackarns bloggen börja leva igen, nu när jag förhoppningsvis har något vettigt att säga igen.
Njut av morgonkaffet!
Hej.

Håller ni i er?

För här kommer det ett inlägg.
En liten teaser mest, jag vill bara säga att jag har en tanke. Och det kliar i fingrarna att skriva.
Så det ska jag göra, efter en tallrik kräm ska jag börja plita, skriva, radera, klia mig i huvud och skägg och muttra lite för mig själv. Kanske slänga in en bild eller två.
Läsa igenom allt och svära tyst. Sen bara publicera det, för "gjort är gjort" och är det skrivet så ska det publiceras.

Så nu vet ni.

Hej

Jonas dansar naken och är insiktsfull

En av Världens tråkigaste bloggar!

Och du har hittat den nu. Den här bloggen som på något vis försöker sälja sig själv genom att utlova åskådningar om den glamourösa TV-branchen handlar mest om meningslösa inlägg om mat eller dryck. Eller annat nonsens.
Men det är sånt jag skriver om när jag arbetar. Och när jag inte arbetar, som nu, så skrivs det mest ingenting.
Jag har insett att jag besitter någon form av skrivkramp när jag har mer tid att befoga över.
Det är väldigt märkligt det där.
Därför har det varit mer eller mindre tyst här. De eventuella läsare som fann ett intresse i mina triviala upplevelser glömde bort detta, ändå ganska mysiga krypin i cyberspace.

Men nu jäklar! Nu, ca 14 dagar innan jag åter lämnar landet för nya äventyr så var tanken att det skulle bjudas på extraordinärt vidriga saker. Och detta framåt mot avresan. Efter det kommer det nog att vara rätt tyst ett tag. Det väntar nämligen en månads safari i den Afrikanska ödemarken.
Tält. Stjärnhimmel. The Big Five. Bajsa i en grop.
Ni fattar va?

Och med det vill jag bara säga att startskottet har gått.
Välkomna tillbaka läsare. Välkomna ni nya.
Tack för mig.

Utsikten från köksfönstret är inte ful. Vädret är inte fel. Jag har det nog lite för bra för stunden. Tur att jag inte kan ta raka bilder i alla fall.

Ej tidigare publicerat inlägg...

Det var avslutningsmiddag igår. De sista från produktionen samlades på en flådig restaurang i Puerto Vallarta. 

Placerade runt ett bord, på en innergård under en stjärnhimmel som endast befläckades av några högresta träd intogs det drinkar, öl, tequila, Irish coffe och champagne. 

Efter tre rätter fantastiskt god mat nästintill serverad på silverfat kom räkningen in. 14 000 pesos. 

Det motsvarar inte 40tusen miljarder kronor. Men ca 7 loppor.

Saltat! Men på 10 personer är det ändå inte så farligt. Och det var egentligen inte vi som betalade.

Och glömde jag säga att jag fick betalt för att sitta där?

Ibland ska den här branschen vara glamourös, det är man värd.

Just ja, vi avslutade med att högt och glatt sjunga: "Visa fittan får du popcorn" i kanon så det ekade på innergården.

Ibland måste man älska kontraster.

Man är ett jävla as ibland...