En ny fas...

Första juni var senaste inlägget. 16 dagar senare kan jag när jag tittar i backspegeln konstatera mycket.
Många insikter.
Paradiset är nu ett skepp som driver för egen vind. Jag har lämnat det och är på väg mot nya utmaningar.
Det var inte direkt en smärtsam upplevelse där borta. Väldigt, väldigt intressant snarare.
Givande, sjukt kul. Jag har många rövarhistorier att dra för barnbarnen när jag blir gammal.

Jag har också lärt mig en del om mig själv.
De där frågorna man får av alla, inte bara när jag är i Sverige utan också från människor på produktioner.
Om jag inte tröttnar på att vara rotlös. Att vara på resande fot. Inte ha en bas.
Självklart saknar jag en bas. Men samtidigt, vad ska jag med en bas till när jag inte kommer att se den?
Det handlar självklart mycket om att jag älskar mitt jobb. Men samtidigt, när jag försöker tänka mig ett mer fast jobb, med fasta tider. Ett hem att komma hem till.
Jag tror att jag inte skulle klara det så bra. Jag har alltid haft en kärlek till hotellrum. Så länge jag kan minnas har jag mått som bäst när jag har varit på väg mot något.
Det rotlösa flyter i mitt blod. Hade jag levt 40 år tidigare hade jag arbetat som sjöman.
Jag har min bas, men den är inte materiell, den finns inom mig.
"Hemma är där man lägger sin hatt"

Självklart saknar jag alla som jag lämnat bakom mig. Men de är ändå så nära. De är inte lämnade.
Och jag värdesätter verkligen att de finns.

Och samtidigt, det jag skrivit nu, kommer nog att sägas emot något i mitt nästa inlägg. Men så är jag nog skapad, lite smått kaotisk och löst drivande. Hade jag inte varit en sjöman då hade jag varit en Paradis-Oskar.