utmaningar

Det handlar om att testa gränser. Hela tiden pressa sig själv till det yttersta. Stålsätta sig och satsa 100% mot ett mål. Då blir livet inte så tråkigt.
Idag gjorde jag det genom att återigen inta en lunch på Mendihuaca. Nästan två månader sedan jag sist lade ned kniv och gaffel och sa de starka orden: Inte en gång till!
Men Joppe har en del regler i sitt liv, en av dem är: try everything once. En annan är: I don´t quit. Så det var lite överilat att säga, aldrig mer. Det kan ju bara bli bättre om det är dåligt, eller hur?

Nu i efterhand kan jag väl bara förbanna min blåögdhet. Det kan inte alltid bli bättre. Besvikelsen var inte överdrivet stor, det fanns ju egentligen inga förväntningar. Men fy fan! Det var precis så vidrigt som jag minns det. När helvetet fryser till is ska jag överväga att äta där igen.

Andra tankar jag har. Jag tycker inte om att rensa min mat. Äter jag mat ska den vara tillredd som konsten kräver och den ska vara flådd, fjällad, urtagen och framförallt rensad. Får jag fisk på min tallrik, speciellt om den är panerad så förutsätter jag att den är urbenad och klar. Kalla mig bekväm eller bortskämd om du vill. Jag äter stekt korv serverat på skrivpapper med en dipskål gjord av ett gammalt cigarettpaket om det behövs, så det handlar inte om att det alltid måste vara onödigt fint (även om jag verkligen kan föredra det). Men att ta en stor tugga fisk och få mer ryggkotor, knäskålar och benpipor i mig än om jag hade bitit i en trött men ack så levande älg på Skansen, gör mig inte charmant till humöret.