När jag blir stor ska jag bli Kung...

Lite emellanåt, blandat med astronaut, spion och rockstjärna har den funnits där, drömmen om att bli Kung. Jag kan faktiskt än idag känna att det nog skulle vara kul att vara Kung.

Inte så mycket apanagets skull (även om det inte skulle sitta helt fel), absolut inte för de fina middagarna eller de genomtråkiga stadsbesöken av andra statsöverhuvuden. Mest för att jag skulle vilja ha mitt egna lilla land, en krona och såklart ett svärd. Kanske mest för svärdets skull.

Om jag blir kung skall jag ha ett svärd, alltid! Och bo i ett slott.

Idag kom Linda och hennes sambo Erik till Budapest. Jag och min Linda mötte upp dem efter lunch och vi gjorde vårat bästa för att turista dem en smula.
Vi började med Starbucks, för det är ju så jävla exotiskt. Sen fortsatte vi bort till Heroes Square, via tunnelbanestationen Bajza Utca. Jag vet, man drar något på smilbanden.
In i den stora parken och där ligger det. Ett slott. Det är egentligen ett Rumänskt slott, som någon tyckte var så fint, så man byggde en exakt kopia, fast lite mindre i en park i Budapest.
Otroliga utsmyckningar i sten. Läskiga ansikten, vackra änglar.
Min syster Linda sa att hon gärna skulle vilja ha ett slott.
Då sa jag att hon skulle kunna få ett när jag blir kung.
"Bara ett?" sa min älskade blygsamma syster.
"Ja, du får ju vara glad för det lilla" sa jag då, som den förståndiga bror jag är.

Det skulle vara grymt att bo i ett slott. Jag skulle leka Robin Hood minst varannan dag och skicka säckar med guldpengar tvärsöver borggården på en linbana jag skulle sätta upp med hjälp av pil och båge.
Och så skulle jag såklart gå runt med mitt svärd. Kronan skulle nog få ligga på hatthyllan till finare tillfällen.

Efter långa promenader på stadens gator och en god middag på Indisk restaurang tog vi kvällskaffet på ett mycket märkligt café. Det är en bokhandel i två våningar. Om man går igenom hel butiken, förbi fulla bokhyllor, förbi vinflaskorna som man också kan köpa hem med en god bok och tar sig längst in i butiken kommer man till en liten trappa. Fyra trappsteg. Så kommer man in i en gigantisk (näh, kanske var lite att ta i, en stor räcker nog) sal. Där är det ett café. Skinnfåtöljer, soffor och vanliga stolar. Servitörer och servitriser i vita skjortor och långa svarta förkläden.
Beställer man kaffe får man ett litet glas med vatten vid sidan av. På väggarna som är utsmyckade med guld hänger stora speglar som går hela vägen upp till taket. Taket har dussinvis av vackra målningar och guldutsmyckningar. En stor gyllene kristallkrona. En flygel står vid ett fönster.
Sådär fantastiskt osvenskt vackert.
"Tänk vad de kunde bygga på den tiden" säger Erik.
"Ja, det är ju inte direkt MDF och laminatskivor" konstaterar jag.
Sedan plöjer vi snabbt igenom samtalsämnet om hantverk och restaurering innan det är dags att sakta promenera hem genom ett kyligt Budapest i lätt duggregn.

Imorgon ska vi titta på ett ännu större slott. Jag ska drömma lite mer om att vara kung. Och så ska vi till den stora saluhallen så de får ta en bild på restaurangen som heter Fakanál.
Ibland kan språk ställa till det på ett kul sätt.

En Världsmedborgare, del 2

Jag hann posta mitt inlägg såklart. Sen blev jag lite nyfiken och började googla ordet Världsmedborgare för att se om jag inte kunde hitta en beskrivande bild.
Jag fann en. Och en informativ text om vad en Världsmedborgare kan vara.

http://en.wikipedia.org/wiki/World_citizen
Och jag säger god afton.

En Världsmedborgare

Fint ord det där; Världsmedborgare.

Det låter nästan högtidligt på något sätt, även på Engelska. Det är inte varje dag man hittar ord som låter lika flådiga på två av de språk som man talar flytande.

Nu låter det kanske som att jag talar flera språk än dessa flytande, men det får ligga i betraktarens öga att fritt tolka det hur man vill. För att vara helt sanningsenlig är det bara två språk.

Sen har jag såklart försökt lära mig att göra mig förstådd på alla möjliga och omöjliga tungomål, men flytet har inte riktigt infunnit sig ännu. Dels är det riktigt svårt att öva när man inte befinner sig i landet i fråga. Och så var det där med grammatiken. Förutom att vara mer eller mindre sifferblind så är jag totalt och oförbätterligt grammatiskt förståndshandikappad.

Det bet liksom aldrig på mig i skolan. Spelar ingen roll hur många ramsor jag blev ilurad. Jag lärde mig ramsorna, så långt var det inga problem, ända tills jag kom till att vart jag skulle säga verb eller ackusativ objekt och så vidare i "nånting nånting namn på saker man gör, som springa, tuta, kör".

Men jag lärde mig både läsa och skriva ändå till slut. Engelskan samma sak. Och Tyskan. 

Kan fortfarande de Tyska ramsorna för att förklara något vad det nu var....an auf hinter in neben uber unter vor swischen.

Joråsåatte.

Så därför är det lite knackigt med nya språk. Men jag försöker. Och skam den som ger sig var det någon som sade.

Annars då?

Sitter i Budapest i min flickväns lägenhet och myser. Mätt som bara den. Lagom trött. Regnet slår sådär hemtrevligt mot rutan utanför och det susar friskt i träden av den kalla vinden. Kall och kall förresten, det är väl en 21 grader ute och klockan är snart halv midnatt.

Linda sitter bredvid mig, precis som mig djupt försjunken i en dator. Tittar på en urgammal film om kommunister och jag vet inte vad. De talar Ungerska och jag fattar inte ett smack. De få ord jag kan på Ungerska har ännu inte nämnts, så jag antar att de talar om allvarliga saker.

Vi är lite stand by som en Världsmedborgare skulle ha sagt.

Efter fler samtal än jag kan räkna på en hand från kontoret i Köpenhamn om ditt, datt och annat märkligt så ser det ut som att vår semester kan få ett abrupt slut.

Kanske ska vi flyga till Köpenhamn redan imorgon, för att jobba en vecka med att testa utrustning och packa inför en plötslig produktion i Miami. Eller så kanske vi åker i övermorgon. Eller inte alls. 

Det hela hänger på att ett Ryskt produktionsbolag skall ta ett beslut, men de befinner sig just nu på Filippinerna och gör ett program. Och där verkar det vara svårt att fatta beslut. Så vi väntar, men förbereder oss samtidigt mentalt. Skulle vara lite spännande att komma till Köpenhamn ändå. 

Jag vill så gärna visa Linda det lilla jag känner till om den staden.

Och mitt i allt stand by:ande så kommer min äldre lillasyster på besök med sin sambo här i Budapest.

De landar imorgon och vi ska turista runt dem lite.

Min syster heter också Linda. Väldigt opraktiskt vissa gånger, men också ganska komiskt.

Tänkte slänga in en bild på något som kan beskriva en Världsmedborgare. Men har inte fantasi eller kreativitet nog att hitta något. Så skit samma, ni fick en massa text istället.

Och ordet Världsmedborgare skrivet fler gånger i ett inlägg än någonsin tidigare. Jag brukar kalla mig detta när folk frågar vart jag är ifrån. Antingen det eller Swexican.

Fast helst skulle jag vilja ha mitt egna land. Där skulle jag kunna vara Kung, med svärd och allt. 

Och ha semester mest hela tiden, utan att behöva bekymra mig om Danskar, Ryssar i Filippinerna.

Tänk, det skulle vara något att skriva hem om!

Nytt försök

Jag har sagt det ett par gånger nu, dags att börja blogga mer aktivt och så vidare. Sen går det ett par dagar eller veckor och så tar det stopp. Ni har säkert känt samma sak, skrivkramp.

Ibland önskar jag att jag skulle kunna skriva varje dag, oftast när jag inte har möjlighet till det. Men nu så. Har både möjlighet och lust. Och jag hoppas innerligt att det håller i sig. Inte så mycket för er skull utan mest för min egen tillfredsställelse.
Och såklart för din skull kära mor, för att du vill veta allt om mitt liv. ;)

Så då kör vi, igen! Håll i er för det blir förhoppningsvis en riktig åktur!

Tid rör på sig

Jag har kanske inte sagt det förut, men jag har konstaterat det flera gånger; Tid rör på sig.
Oftast i ett rasande jäkla tempo!
Och även om den upplevs att snigla sig fram för stunden så när man ser på en större mängd tid så har det ändå gått fort. Alldeles för fort oftast.

Så, sedan mitt senaste inlägg då. Vad har hänt?
En produktion avslutad. Det låter kanske ganska lätt, men det är inte bara att säga tack och gå. Inte för mig och mitt team.
När kamerorna är avstängda och ljuset nedsläckt, champagnen är öppnad och alla skålar glatt påbörjar vi en nedrigg. Det brukar ta en vecka av hårt och smutsigt arbete där vi bär, monterar ner, sorterar, packar och skriver listor och bär lite till.
När lastbilen är packad med 8 ton teknik och alla fraktlistor är sända till huvudkontoret och fraktbolag så tackar vi för oss.
Då åker vi hem och börjar packa vårat eget.
Vaddå, det kan inte ta så lång tid, tänker du. Jo, om man som mig spenderar ca 11 och en halv månad ute på resande fot så tar det tid. Mitt liv får plats i två resväskor ca...och ett handbagage.
När jag kommer fram till ett nytt ställe så packas allt upp och ställs ut, då skapar jag ett hem för den närmaste tiden.
Så när vi skall åka hem packar jag alltså ned en tvårums-lägenhet i två väskor. Tar en dusch och sätter mig i en taxi mot en flygplats, någonstans i världen.
Sedan flyger jag, någon annan stans.

Den här gången flög jag faktiskt till Sverige. Första besöket på ca 9 månader. Var ju tvungen att skaffa ett nytt pass!
Träffa de absolut viktigaste och uträtta lite ärenden, skriva på en del papper och försöka komma ifatt sig själv.

Veckan gick riktigt fort. Och jag hann inte riktigt med allt som jag tänkt mig. Men den tog slut ändå, hårt och skoningslöst. Och då fanns det inte mycket mer att göra än att åter sätta sig i en taxi ut till en flygplats.
Arlanda-Frankfurt-Mexico City-Puerto Vallarta.
Jag och min tjej kom fram nu i natt till vad vi brukar kalla vårat andra hem. Packade upp väskorna och skapade det som skall vara "hemma" för de kommande månaderna.
Nu återstår bara att starta upp ännu en produktion och skapa en succé för tv-tittare någonstans i världen.

Vi ses!

Min vardag i siffror

Förutom en vecka i Sverige över Julhelgen förra året och ett femton minuters besök på Svenska Ambassaden i Bangkok (där jag för övrigt var enda Svensk) har jag inte satt min fot i Sverige på över 520 dagar.
Jag har sovit ca 22 nätter i ett hem i en vanlig säng.
Jag har däremot:
Sovit i 19 olika hotellsängar.
Varit i 14 olika länder.
36 st take off och landningar med flyg mellan dessa 14 länder i 3 olika världsdelar.
Arbetat med över 7 olika nationaliteter i olika projekt.

Jag arbetar inte som rockstjärna även om det alltid varit en dröm. Jag är alldeles för omusikalisk för något sånt. Jag är inte hemlig agent, även om det också var en dröm när jag var liten.
Min titel är olika i nästan alla länder jag arbetar med och ingen av dem sammanfattar egentligen fullt ut mitt yrke men några exempel som tillsammans skapar en helhetsbild är:
Technical Operations Manager.
Technical Director.
Technical Coordinator.
Kort och gott så bygger jag upp ett kontrollrum som skall kunna bemannas av minst 4 människor dygnet runt i minst 2 månader.
Ett minimum av 38 fjärrstyrda kameror och så vidare, och så vidare.
När det är uppbyggt är mitt jobb att se till att allt fungerar. Om något går sönder skall jag reparera det. Om de har speciella önskemål försöker jag uppfylla dessa.
När produktionen är över och ca 60 personer som arbetar bakom kamerorna åker hem så packar jag ned allting och sänder det till huvudkontoret i Europa.
Och sedan flyger jag till ett nytt land och gör om samma sak igen.
Jag arbetar bara i tropiska klimat. Mina veckodagar heter antingen 1-4 eller Måndag-Torsdag.
Fredag, Lördag och Söndag finns inte i min värld.
Jag brukar kalla min värld, min verklighet för Neverland. Ett magiskt ställe där det mesta kan hända.
Ena dagen vaknar man upp och tar bilen till stranden för att surfa. En annan dag tar jag flyget till grannlandet för att förnya mitt Visum. Eller så blir jag utkastad från min arbetsplats under pistolhot. Aldrig vet jag exakt vad som skall hända, eller när jag får sova nästa gång.
Hårt säger du?
Ibland säger jag då. Men samtidigt är allt detta värt det. Jag får se mycket. Se lyxvillor som endast de stora Hollywood-stjärnorna eller de rikaste av de rikaste annars får se.
Jag får äta mat du aldrig kunnat drömma om.
Jag behöver aldrig städa, diska eller tvätta. Och jag behöver aldrig bekymra mig över vad jag skall göra i helgen, för i Neverland finns inte helger.

Och det är om detta liv, mitt liv jag berättar. Gilla det, eller se det som en vagel i ditt öga, men jag kommer fortsätta berätta ändå, om allt det extraordinära och om allt det fruktansvärt tråkiga vardagliga.

Hej så länge

Ledig kväll

Jag och Linda har en ledig kväll, samtidigt!
Hennes bror är här på besök och efter en dag med lite shopping och en massa fotande är det dags att vila fötterna och få något i magen. Så vi sitter och väntar på tapas...
Inte fy skam.

En liten redogörelse

Då ska vi se, jag skall försöka berätta lite om detta ställe nu när det äntligen finns tid.

Jag trodde alltid att Dominikanska Republiken skulle vara Karibien.
Dvs, blått vatten, palmer och vita sandstränder. Byarna skulle alla vara fyllda av färgglada hus, folk som dansar och är glada och frukt överallt.
Så är det dessvärre inte, i alla fall inte där vi är. Men vi är också en bit från turisterna och kanske mer i det riktiga DR.
Vi bor i en så kallad Gated Community.
Det är som ett eget land mitt i allt. Murar, staket och taggtråd omger ett enormt område som rymmer en marina, hundratals kåkar, vissa små andra stora som slott!
Här bor bara rika människor, de åker runt i enorma stora dyra bilar eller golfbilar. Det finns tre golfbanor och allt ligger vid havet.
Vi tekniker bor i ett mindre hus med tre sovrum, ett kök och ett "allrum". Utanför finns en altan med bord, soffor, stolar och groteska prydnader. Baksidan av huset rymmer en stor gräsmatta, en kokosplam, ett mangoträd, ett bananträd (eller palm, jag vet inte skillnaden), ett limeträd och en massa orkidéer. Vi har en liten pool också, inget man kan simma i men man kan sitta och svalka sig när tid och sol finns.
Det regnar nästan dagligen och det är långa och tråkiga regn.

Utanför detta sjuka samhälle som vi kallar för pleasant-ville ligger en stad som heter La Romana. Fattigdomen är enorm och staden är full av människor som tigger, ber kryper för att få en slant.
I mina resor runt världen har jag oavsett vart jag varit alltid känt mig trygg, oavsett tid på dygnet har jag kunnat spatsera runt och se nya saker och träffa människor.
Men i La Romana på dagtid i en bil rullar jag upp rutorna och låser dörrarna. Det är något olustigt i den desperation som folket utstrålar och det är väldigt synd.
Detta gör också att det känns extra olustigt att befinna sig i det område vi spelar in i.
Men det är samtidigt väldigt spännande och jag har aldrig sett så sjuka hus. Jag skall försöka ta lite bilder på dem och hoppas att jag kan ge dem rättvisa.

Even in paradise

It can rain in paradise...apparently.
So now we are just sitting at work, waiting for the shit to hit the fan.

And how is your Sunday I ask?

A lot of things...

So 2012 would be the year when I would seriously start this blogging up again...so far not so good I guess.
A lot of work and mediocre internet does not help either.

This is one of the last things I created last year. I wonder what I will create next...

Please stop by again soon, I will try to do the same.