Monday, 28 October 2013

Det regnar aldrig i Mexiko....

Jag är inte längre säker på hur mycket tid jag egentligen har tillbringat här borta under de senaste fem åren. Men jag vet att det är lång tid.
Med här borta menar jag Mexiko, västkusten, mitt i ingenstans. Och med lång tid så skulle jag nog uppskatta det till ca 6 månader per år, plus minus någon månad.
Detta är en av mina mer fasta arbetsplatser, dit jag alltid verkar återvända. Det harp å sätt och vis blivit lite som ett andra hem för mig och min flickvän, på gott och ont.

Mexiko är ett fantastiskt ställe som är mer Vilda Västern än något annat. När man kör genom de små, dammiga byarna på vägar som innehåller fler hål än stora stenar ser man förutom rostiga pickup´s, män i cowboyhattar, hästar som står bundna utanför butiker och hundar som springer fram och tillbaka och jagar bilar, eller bara ligger och sover i skuggan under en bil.
Här nere är livet ganska bekymmerslöst. Det är hur långt som helst till närmaste stora samhälle. Det finns en järnhandel, en frisör, fyra kiosker som alla säljer samma skräp. Allt täckt i ett fint lager av damm.
Den lokala elektriciteten är lika o-stabil som mobiltäckningen och internetuppkopplingen. Den dagen som går förbi där alla dessa tre är på topp har jag hittills inte upplevt.
Solen går med säkerhet upp på morgonen och ner på kvällen dock. Det är alltid säkert.
Och från mitten av Oktober till någon gång i Juni regnar det inte en droppe. Oftast.

När jag var ny här var det en man i vårt crew som berättade att det aldrig regnade i Mexico. Och om det mot förmodan skulle regna så kom det rakt uppifrån.
Jag tackar för den fina väderutsikten.
Och han hade rätt, oftast regnar det inte. Men när det gör det så vräker det ner. Det finns ingenting som heter duggregn här. Och när det regnar så kommer det direkt, skoningslöst och utan förvarning.

Precis ett sådant regn fick vi för lite över en vecka sedan.
En varm dag som alla andra övergick i en mörk natt. Plötsligt började det blixtra lite bakom bergen. Några få droppar som ganska snabbt upphörde att falla, falskt alarm.
Vi lämnade location och kom till hotellet. Tog en dusch och intog horisontalläge. I samma sekund som huvudet träffade kudden så brakade det till. Blixtarna var många och frekventa.
Det mullrade och blixtrade, men vi kunde inte se något regn. Jag släckte lampan och då ringde telefonen.
Blixten hade slagit ned nära vår location och man hade tappat bilder från våra kameror.
Så på med kläderna och springa till bilen. Nu öste det plötsligt ner. Regn alltså.
Med vindrutetorkarna på fullt blås körde vi mot jobbet. På vägen låg det grenar, träd, stora stenar och högar av jord som hade svepts ned på vägen från bergsidorna när av regnvattnet.
Vi kom äntligen fram till avtagsvägen och blev till slut insläppta av vakten.
Den sista vägbiten brukar oftast vara en smått guppig, extremt dammig grusväg. Nu var den en enda lång vattenpöl förutom på ett ställe där den var en flod.
Vi tog oss hela vägen till vår arbetsplats och började felsöka. Blixten hade slagit ut en del saker och vatten hade utlöst säkringar. Vi lyckades få det mesta att fungera och från 03.30 när vi ankom och till 06.15 regnade det oavbrutet. Vi konstaterade att det inte fanns mer vi kunde göra i mörker och regn och bestämde att vi skulle köra hem och få lite sömn istället i väntan på att solen skulle gå upp och det förhoppningsvis skulle sluta regna.
In i bilen igen och rullade ned för backen till den långa vattenpölen som i vanliga fall kallades väg.
Nu var det inte längre en vattenpöl, det var en sjö blandat med flod.

Jag slog på vindrutetorkarna på max, lade i sportväxeln på vår stackars Jetta och körde framåt. Laddningslampan på instrumentpanelen började lysa. Helljuset avtog i styrka och att de täcktes helt av brunt vatten gjorde inte sikten bättre. Jag rattade bilen framåt samtidigt som vattnet nu var upp på motorhuven och forsade upp mot framrutan. Åt sidorna såg vi vattnet stänka upp mot rutorna. Till slut avtog farten. Framhjulen spann mot våta stenar. Vi hade inte ens tagit oss till floden, som i vanliga fall var uttorkad så här års.
Jag ville verkligen inte fastna i det här. Försökte desperate köra framåt igen men däcken slirade och laddlampan hade börjat lysa igen. Jag slet i backen och hoppades på det bästa.
Vi vevade ned sidorutorna och slanged ut huvudena för att se vad som fanns bakåt. Full fart bakåt, genom sjön som i vanliga fall var en väg. Till slut kom vi fram till backen upp mot vår arbetsplats. Jag vände bilen och vi körde upp.
Vi var fast på location i två dagar.

När jag under den första natten låg på det kalla stengolvet i kontrollrummet, med en fuktig handduk som huvudkudde och en blöt regnjacka som täcke medan blixten slog ned runt oss och skakade golvet tänkte jag två saker:
Det är inte alltid så glamoröst att jobba med TV.
Och det är tur att det aldrig regnar i Mexiko.

Det kom 22cm vatten ned från himlen den natten. Blött vatten. Uppifrån och ned, och från sidan. 
Hade jag inte vetat bättre så hade jag nästan trott att det var regn.


1 comment:

Elisabeth Henriksson said...

Hade nästan givit upp hoppet....äntligen kom det, lika bra som vanligt ;) mera! Kram